Det delades ut många hemläxor när Högskoleverket (HSV) kom med sin stora granskning av lärarutbildningen i mars för tre år sedan. De blivande lärarna fick varken tillräckligt med kunskaper eller ordentlig utbildning i att undervisa. På många håll var det inte obligatoriskt att lära sig göra prov, sätta betyg eller lära barn läsa och skriva. Som student kunde man ”begränsa sin studieinsats till ett ­minimum” och ändå bli godkänd.

Lärosätena fick ett år på sig att skärpa sig, men de kom bara en bit på väg. ­Hösten 2006 skrev dåvarande univer­sitetskanslern Sigbrit Franke på DN ­Debatt (28/11) om problemen med slapp examination av lärarstudenter. Skrivningar och prov lyste nästan helt med sin frånvaro, istället använde man sig av hemuppgifter och gruppövningar som inte ger något säkert mått på kunskaperna hos enskilda studenter. En fjärdedel av uppsatserna som fått ”väl godkänt” var så svaga att ”bedömarna är tveksamma till om de borde ha blivit godkända”.

Men nu i veckan kom ett lite ljusare ­besked. Efter ny granskning av lärar­utbildningarna gav HSV sitt pressmed­delande rubriken ”Utvecklingen går åt rätt håll.” Fast läsglädjen varar bara till andra halvan av meningen: ”…men 40 procent av utbildningarna håller fort­farande inte måttet”.

Lärarna är yrkeskåren som ska rusta våra barn för arbetsliv och medborgarskap i en globaliserad värld och nu visar det sig att nästan hälften av deras ­utbildningar inte når upp till acceptabel minimistandard. Har vi blivit helt av­trubbade i svensk debatt? Det här borde leda till allmänt ramaskri.

Allra helst som läget egentligen är ­värre än HSV säger. Verkets utvärdering handlar nämligen snarare om hur ut­bildningen är upplagd än om hur ­skickliga och kunniga lärare den skolar fram. HSV granskar saker som andelen disputerade lärarutbildare, floran av ­ämneskombinationer och kvaliteten i matematikutbildningen. Däremot ger man sig inte in på den så viktiga och känsliga frågan om studenterna.

Det har däremot Lärarnas riksförbund gjort. För en tid sedan kom man med ­rapporten Vem blir vad – och varför? där man jämför lärarstudenter med jurister, medicinare och socionomer vad gäller betyg och bevekelsegrunder.

Det finns förstås lärarstudenter som har höga betyg från gymnasiet, men det visar sig också finnas många studenter med mycket svaga resultat i bagaget. ”På lärarprogrammet återfinner vi överlag de lägsta jämförelsetalen.” På flera lärosäten finns lärarstudenter som inte ens fått godkänt i alla ämnen på gymnasiet: de ska nu skolas till att undervisa kommande generationer. Att betygskraven har blivit så låga har sin förklaring: i genomsnitt går det bara 1,2 sökande per utbildningsplats. Låga löner och stökig arbetsmiljö har fått effekt.

En färsk stor forskningsgenomgång från McKinsey visar att det som mest av allt kännetecknar framgångsrika skol­system är att lärarna rekryteras bland de bästa studenterna. I Sverige har det blivit precis tvärtom. Här kan alla som uppfyller de formella kraven komma in på lärarutbildningen – och ta sig igenom den.

Hela systemet sviker lärarna och därmed eleverna. På punkt efter punkt:

•Högskolorna begär på tok för lite. ­Lärarutbildningarna får flumstämpel. Det ­sänker statusen i yrket, och det är ett stort svek såväl mot ambitiösa lärarstudenter som mot lärare med äldre ­utbildningar, som riskerar att bli devalverade i efterskott.

•Utbildningen har homogeniserats så att varken gymnasie- eller lågstadielärare får tydlig egen yrkesidentitet, trots att motiven för att bli lärare ofta skiljer sig väldigt mycket mellan dem som ska ­undervisa äldre och yngre barn. Lärarna blir ett jättestort kollektiv istället för ett knippe tydliga specialiteter.

•Ingångslönerna är bedrövliga, och slutlönen för en högstadieärare är ofta lägre än ingångslönen för en civilingenjör. ­Lärare kommer kanske aldrig att ligga allra högst i lönetabellerna, men det måste vara möjligt att göra lönekarriär och nå betydligt högre nivåer än idag, och McKinsey pekar på goda ingångs­löner som en nyckelfaktor för att locka kvalificerade studenter till läraryrket.

•Arbetsgivarna i kommunerna bryr sig för lite om skolkvalitet. Alltför ofta (det finns goda undantag) vill man inte ­betala för kunskap och kompetensutveckling, och alltför ofta struntar man i att jobba seriöst med individuella löner.

•Kommunerna lägger för lite krut på att rekrytera, coacha och betala rektorerna. Chefs- och ledarutveckling ges bara ­högre och högre prioritet i företagen, men i skolan sköts fortfarande chefs­försörjningen med vänster hand. ­Rektorerna ska ha ansvar för att skapa en positiv arbetsmiljö för elever och ­lärare, och de måste ha befogenheterna och friheten som krävs för att göra det.

Lärarutbildningen är i stöpsleven och förändring är minst sagt nödvändig. Men det räcker inte: Tiden har kommit att ställa frågan om huvudmannaskapet. Går ­problemen att lösa om skolan fort­sätter att vara ett kommunalt ansvar? Jag tvivlar.