Ett återkommande tema i 40-årsfirandet av 1968 års revolutioner, även när det gäller den sexuella, är besvikelsen. Det blev inte riktigt som man tänkt.

Få kommer ihåg det idag, men advokat Leif Silbersky var en tongivande kraft i den sexuella revolutionen. Under åren kring 1968 var Silbersky försvarare i ett trettiotal ganska godtyckliga åtal mot pornografiska tidskrifter. Och i Såra tukt och sedlighet: en debattbok om pornografin (Prisma/RFSU, 1969) kämpade Silbersky och medförfattaren Carlösten Nordmark för porrens frihet.

”På samma sätt som det är varje medborgares rätt att fritt berusa sig, om han bara har pengar till sprit, måste det vara hans och hennes rätt att fritt upphetsa sig med pornografi om han har pengar till inköp. Det är friheten det gäller. Släpp därför pornografin fri!”

Det var också en kvalitetsfråga. ”Sverige har, med vissa undantag, en dålig pornografi. Den är avancerad men rå. Omväxlande men känslolös. De som behöver pornografi förtjänar en bättre”, hette det.

Boken var ganska långtgående i sina förslag (”Inför bordeller”, ”Starta pornografisk teater med samlag på scenen”) men i grunden fick författarna som de ville. Porren släpptes fri och den blev bättre. Men blev människor lyckligare? Blev det som Silbersky tänkte sig?

I säsongens första avsnitt av Kanon-tv, lett av statsvetardoktorn Johan Tralau i Axess i lördags, visades att åtminstone två läger är missnöjda med hur det blev. På ena sidan missionerar de värdekonservativa mot kurser i kondompåträdning för grundskoleelever, dildoförsäljning på Apoteket och annat som de anser vara uttryck för sexualiseringen som statsideologi. På andra sidan finns den så kallat sexradikala vänstern som också kritiserar det moderna samhället för att det sexualiserar på fel sätt, men samtidigt avfärdar missionären som reaktionär.

Radikalernas besvikelse härrör nog mest från att man med det nya samhället inte lyckades skapa någon ny människa med tycke för statssanktionerad och kravmärkt sex. För det var nämligen del av planen. Wilhelm Reich beskrev det elegant med ett flödesschema i Den sexuella revolutionen (Pan/ Norstedts, 1971; på tyska Die Sexualität im Kulturkampf, redan 1930). Han menade att mänsklighetens utveckling började i vegetativt liv, klassamhälle och sexuell förnekelse, för att gå mot fulländning i ”sexuell bejakelse som kärna i en livsbejakande kulturpolitik grundad på socialistisk planhushållning”. Man förstår besvikelsen. Men det var nog värre för dem som också köpte Reichs teori om orgonerna – det kosmiska energifält som han antog genererade orgasmer, men som han också tänkte att man kunde driva exempelvis rymdfarkoster med i det nya bättre samhället.

De konservativa var mer förberedda på att bli missnöjda. De var emot den sexuella revolutionen då, och de är emot den idag. Och visst finns det en poäng i påpekandet att unga idag är lika olyckliga som under mer återhållna dagar, nu dock för att de inte kan leva upp till de rådande utsvävande sexuella idealen. Men det blir nog svårt att övertyga ungdomarna om att det var bättre förr, i synnerhet som invandrade kamrater kan vittna om ett högst påtagligt sexualförtryck i mer traditionalistiska samhällen.

Vad Leif Silbersky tycker vet jag inte. Men det är begripligt att de andra är besvikna. Människor är som de är. Att Finlands utrikesminister Ilkka Kanerva fick avgå för att ha skickat gubbsjuka sms till en flörtig strippa (”Vill du göra det på en spännande plats? Vad skulle det vara?”) visar att såväl de sunkigare drifterna som den urtrista moralismen lever och har hälsan. Det är så det är med revolutioner. Det blir aldrig som man tänkt sig.