Om Sverige nu inte ska konkurrera med låglönejobb, varför straffbeskattar vi ­höglönejobb? Den frågan från ett läsarmejl förtjänar bra svar från högsta ort. Varför är det så viktigt att klämma åt dem som gjort en extra insats och lyckats få bättre betalt?

Frågan kan med fördel ställas till statsråden Bildt, Leijonborg, Littorin, Odell och Olofsson. De sitter i regeringens globaliseringsråd och står bakom rapporten Kunskapsdriven tillväxt, där det varnas för just den skattepolitik som varit och är Sveriges särskilda kännemärke: ”Skattebeslut bör i betydande grad granskas ­utifrån frågan: hur påverkar detta Sveriges tillväxt och attraktionskraft ... Stor uppmärksamhet måste ägnas skattevillkoren för entreprenörskap. Staten bör vara varsam med att högt beskatta resultatet av utbildning och förkovran.”

Ska man tycka att svensk inkomstbeskattning är varsam måste man ha varit påläggskalv i spanska inkvisitionen. Vid 42300 kronor i månaden drabbas forskare, företagare och fria yrkesutövare av marginalskatt på 57 procent (67 procent med arbetsgivaravgifter). I hela världen är det bara danskar, som måste betala in sina socialavgifter själva, som får vara med om något liknande. En tysk hög­inkomsttagare kan som mest få betala 47,5 procent i skatt. Det är för all del inte lite, men då måste hon också ha en års­inkomst på en bra bit över två miljoner kronor. I Norge är toppskatten 40 procent.

Svenska staten gör alltså vad den kan för att inte vara varsam med resultatet av utbildning och förkovran, och det trots att värnskatten inte ger några pengar. Det brukar heta att det skulle kosta staten 4–5 miljarder att avskaffa den, men enligt Tino Sanandaji vid Chicagouniversitetet, som nyligen talade vid ett seminarium i riksdagen, är det mer sannolikt att statens inkomster ökar om värnskatten tas bort. Försvinner värnskatten försvinner också alla improduktiva krumbukter för att slippa betala den, vilket får skatte­underlaget att växa. Sanandaji lutar sig mot färska forskningsresultat från Uppsala och talar om att avskaffad värnskatt kan höja statsinkomsterna på 1,6–4,7 miljarder kronor per år.

Idag betalar alltså folkhushållet en vacker slant för att regeringen ska hålla fast vid en politik som dess ministrar varnar för. Det är inte bara trist för en politisk kultur att ha Jante som hobby, det är dyrt också.

Den inledande läsarfrågan är en ögonöppnare, men det är inte bara höginkomst­tagare som straffbeskattas. Inkomstskatten tuktar inte bara dem som tjänar riktigt mycket pengar, det räcker med en vanlig tjänstemannalön för att man ska få vad man tål. Så fort inkomsten går upp över brytpunkten – efter en befordran, en vidareutbildning eller lång tjänst i yrket – stiger marginalskatten från 32 till 52 procent. Det är egentligen ännu extremare än värnskatten. En engelsman i motsvarande situation möter en marginalskatt på 22 procent, en finländare 42 procent.

Sveriges 52 procent är världens näst högsta icke-danska marginalskatt, bara Sveriges 57 procent ligger högre. Denna världens näst hårdaste inkomstskatt betalas av praktiskt taget alla tandläkare och rektorer, av fyra femtedelar av ingenjörerna, högskolelärarna och psykologerna men också av stora grupper lärare och ­naturvetare. Den drabbar var femte sjukgymnast lika obarmhärtigt som ryggskott.

Så här kan vi inte ha det. Dels är det vettlös politik i en öppen värld där kompetens och entreprenörskap är nyckeln till tillväxt och utveckling, dels är det osjyst. Betala skatt? Absolut. Betala mer när man tjänar mer? Jovisst. Pekas ut som ”hög­inkomsttagare” och avstå mer än hälften av en löneökning bara för att man har ­utbildat sig och tjänar en bit över medel? Nej, sådant är bara rimligt i Jante.

För snart 20 år sedan bet Ingvar Carlsson huvudet av skam och satsade på 50/15-principen: ingen ska betala mer än 50 procent i skatt på marginalen och högst 15 procent ska betala så mycket. Det var att visa stort politiskt mod.

Det minsta man kan begära i dag är att Carlssons princip förverkligas. Det innebär avskaffad värnskatt, sänkt statsskatt från 20 till 17 procent (som kompensation för att kommunalskatten höjts) och en viss höjning av brytpunkten för statlig skatt.

Men detta minsta är för lite, allra helst för en borgerlig regering, allra helst efter två decennier. Hälften kvar av en helt vanlig lön är för mycket till staten och för lite till individen. Hälften kvar av antalet statsskattebetalare, och inga värnskattebetalare alls, är betydligt mer attraktivt. Fler steg i statsskatteskalan, som Anders Borg har varit inne på, skapar otydlighet och krångel istället.

Sedan är det läge för plattskatt: 2010-­talets svar på Den Stora Skattereformen.