EU:s regeringschefer har enats om att erbjuda Turkiet att få inleda förhandlingar om medlemskap. Den processen kommer att bli av mycket stor vikt för Turkiet, liksom för flera länder utanför EU:s nuvarande gränser. Den kommer inte att vara mindre betydelsefull för unionens självförståelse.Synd bara att erbjudandet ges med armbågen och innehåller signaler om att medlemskapet inte ska bli fullvärdigt. Turkarna är missnöjda, med rätta.
Ett eventuellt turkiskt inträde har varit omdiskuterat för att landet är muslimskt, vilket har bekymrat dem som velat att unionen ska vila på den västliga kristenhetens grund. I dag förefaller den oron irrelevant: Buttiglioneaffären måste anses som ett slutgiltigt besked om att unionen ska vara en helt sekulär sammanslutning. Säkerligen skulle ett medlemskap också minska risken för att fundamentalistiskt religiösa krafter ökar sitt inflytande i Turkiet.
Något liknande gäller Turkiets dystra historia av brott mot mänskliga rättigheter. Medlemskap är bara möjligt för
demokratiska stater, vilket driver dem som vill bli medlemmar i riktning mot ett bättre styrelseskick. Vilket i sin tur är ett kraftfullt argument för att unionen i framtiden ska utvidgas bortom Europas traditionella gränser.
Att Turkiet är stort, fortfarande fattigt, även om tillväxten är hög, och åtminstone delvis ligger utanför den europeiska kulturkretsen har också setts som problematiskt därför att det skulle försvåra ansträngningarna att knyta EU-medlemmarna ständigt allt närmare samman. För dem som inte önskar att unionen till slut ska bli en riktig statsbildning är detta snarare en fördel. Turkiet behöver unionen, men unionen behöver också Turkiet.
