Årets svenska film är typiskt nog dansk

I veckan släpps biljetter och program till Stockholms filmfestival. Den har visst politiskt intresse, då dokumentären Hr Landshövding tävlar om Bronshästen. Filmen lär vara full av humor. Den följer ­Anders Björck under ett år.

Men på festivalen visas inte, ­tyvärr, vad jag påstår är årets mest intressanta svenska film. Den är typiskt nog dansk. Preludium, regisserad av Johan Melin (född 1979, bosatt i Danmark) är inspelad i realtid under två timmar på gatorna i Köpenhamnsstadsdelen Nørrebro. I en enda tagning följs Ruth, spelad av Anna Fabricius, och de människor hon stöter på i kvarteren där hon letar efter sin försvunne man.

Filmen innehåller inte ett enda klipp – vilket ställer extrema krav på skådespelare och produktionsteam. Visst lider filmen stundtals av transportsträckor (bokstavligen!), men det spelar ingen roll.

För det här är ett verk som kommer att bli ihågkommet. Man kan säga att Preludium drar dogma-konceptet till sin yttersta spets. Det är en dygd som kommer sig av nödvändighet. Med blygsam budget kan man bara tävla mot amerikanska giganter genom att ålägga sig konstnärliga begränsningar. För överskådlig tid är det den ­europeiska filmens framtid.

Melin spelade in historien fem gånger. Den Preludium som visas är den sist filmade. Slumpen ville att Irak samma söndagkväll skulle vinna Asiatiska cupen i fotboll, varför hela berättelsen utspelar sig mot en fond av hysteriskt ­tutande och flaggviftande irakier, vilket den följsamma ensemblen lyckas utnyttja.

För ett par veckor sedan visades Preludium för första gången i Stockholm. Tidskriften flm, som arrangerade visningen, ägnar nya numret (4/2008) åt att fråga varför de mest intressanta svenska filmerna tillverkas utanför traditionell svensk filmbransch.

Jag frågade då Johan Melin hur hans film skulle ha sett ut om han hade haft den svenska filmpolitiken och filminstitutets sam- lade produktionsstöd i ryggen.

– Då hade filmen inte blivit gjord, svarade han.

Melin menar att det antagligen skulle vara omöjligt att få stöd för en idé av det här slaget, och om det trots allt skulle gå, så skulle produktionen bollas fram och åter mellan konsulenter och styrelser i åratal – och då vore ögonblicket sedan länge förlorat.

Svensk filmpolitik skapades 1963 just för att stimulera tillkomsten av kvalitetsfilm. Biobesök avgiftsbelades och gav resurser åt Svenska filminstitutet, som skulle dela ut medel till lovvärda filmer. Det hela gick hyggligt så länge det i praktiken var Harry Schein själv som bestämde. Han visste vad kvalitet var – han var gift med Ingrid Thulin, bevars.

Men i dag talar hela generationer filmare om en politik som havererat. Statsstyrda kommittéverksamheter är ingen bra grund för kreativitet.

Skådespelaren Ola Rapace förklarade saken i TV4 (10/9):

– Det grundläggande felet är att... Det finns en pott av filmstöd som det sitter två människor och bestämmer över; vilka filmer, vilka manus, som ska få tillgång till de här pengarna. Och det är i grunden ett helt sjukt system. Sen skulle det kunna bli bra ändå, om det fanns folk som jobbade. Det är bara det att systemet stimulerar inte nån att jobba.

– De som vill nåt och har nåt att komma med, de jobbar inte med film i Sverige.

Därför är årets svenska film dansk.