Låt oss lämna palavrerna om Årets svensk 2009 och gå direkt på det som ligger framför oss. Årets svensk 2010, vem ska det bli? Vinnaren i riksdagsvalet i september? Kronprinsessan Victoria? En blivande bragd-medaljör som gör sitt livs främsta insats i vinter-OS i Vancouver?
Det är tre fina förslag, men jag har ett fjärde. Det har för all del sina nackdelar: Jag vet inte vad personen heter. Jag vet inte heller var i landet han eller hon bor, varifrån hon kommer eller vad för slags verksamhet hon håller på med. Jag vet inte om hon jobbar i ett stort eller litet företag eller om arbetsplatsen är ett bolag över huvud taget. Men en sak vet jag: utan hennes envishet, engagemang och påhittighet skulle många andra ha gått miste om arbetstillfällen, utvecklingsmöjligheter eller medmänsklig hjälp.
Hon är innovatör. Hon vill förbättra och kan omsätta idéer i praktiken. Hon ersätter det medel- måttiga med det förstklassiga och annorlunda. Hon höjer produktiviteten, skapar nya marknader och möjligheter att rekrytera. När nyanställningarna kommer igång under 2010 är det hennes och hennes kollegers förtjänst.
Insatsen kan ske i ett nystartat biotechföretag där forskningsresultat tar sina första stapplande steg mot ett vardagsliv som användbara produkter och tjänster. Eller i en stor tjänstekoncern, där hon äntligen har kommit på hur man blir av med dyr och deprimerande dödtid. Men också i en frivilligorganisation eller på ett ideellt drivet sjukhem, där ett nytt sätt att bemöta människor och låta dem komma till tals ökar möjligheterna att ge bot, tröst och lindring.
Om 2010 blir så skapligt som bedömare nu ändå vågar hoppas; om tillväxten skjuter fart, och om arbetslösheten planar ut eller minskar, beror det på att innovatörer runt om i landet har haft framgång i hundra och tusen projekt.
Räntesänkningar och budgetsatsningar kan vara hur fiffiga som helst. Utan innovatörer kan ingenting hända i praktiken. Därför vore det ett stort fall framåt om Årets svensk 2010 kunde hämtas ur innovatörernas krets – och få många efterföljare.
Innovatörerna i Sverige behöver förbättrade villkor. Men de behöver också bli sedda.
Svensk politik och debatt är fortfarande hemskt dåliga på att ta notis om den enskilda människan. Regering och opposition må tala mycket mer om företagsamhet idag än för 20 år sedan, men det sker i abstrakta termer, ungefär som om ”företagande” var en ekonomisk-politisk åtgärd bland andra instrument i professor Calmfors verktygslåda, och den välvilliga retoriken sätter inte sin prägel på politiken.
Vid kongressen i höstas utropade Socialdemokraterna sig själva till ”Det nya småföretagarpartiet”, men sedan gick det inte många veckor innan man tröttnade och kastade sig över sjukförsäkringen istället. Gärna innovation – men först rejäl förtidspension!
Innovatörer med tusentals hästkrafter i hjärta och hjärna kan ta sig fram i de mest ogästvänliga miljöer, fast som företag, frivilligorganisation eller nation är det ingen begåvad strategi att göra ingenting i tron att innovationsförmåga är en given naturkraft. Tvärtom bör innovationskraft vara ett av de viktigaste värdena för ledningar att främja.
Vilka blir de politiska slutsatserna på nationell nivå?
Kunskap och forskning måste in i politikens mitt. Höga FOU-budgetar ger inte självklart hög innovationstakt, men kunskaper och forskning ger impulser och ett idéflöde som kan tas tillvara om samspelet mellan högskola och samhälle fungerar.
Så stora samhällssektorer som möjligt bör öppnas för innovationer. Ju färre monopol och ju mindre centralism, desto bättre. En önskedröm som också är en spådom: Välfärdens innovatörer i vinstdrivande såväl som non-profit-verksamhet rycker fram starkt under 2010-talet.
Även innovatörer påverkas av ekonomiska villkor. Om risken är stor och belöningen liten, varför då gå från uppfinning i labbet till innovation på en tuff marknad?
Skattepolitiken måste sluta att bekämpa rikedom och börja bekämpa fattigdom istället. Även om en lyckad innovation ger enorma inkomster åt sin upphovsman, går minst 95 procent av värdena till samhället, enligt toppekonomen William Nordhaus. Ett rejält riskkapitalavdrag, beskattning av optioner som kapital i stället för tjänst, en ny förmögenhetspolitik som låter fler satsa i små och nya bolag: Det är inte rikemanspolitik utan välfärdspolitik för framtiden.
Att vi från och med i förrgår ståtar med världens högsta marginalskatt, som dessutom tas ut på vanliga tjänstemannalöner, är en riktigt ful fläck på det Borgska banéret.
Det är i små, växande företag som nettojobben skapas, och det blir alltför ont om nya, växande företag ifall de och deras ägare trakasseras ekonomiskt.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
