Det är mycket som ser bra ut för Sverige. Industrikonjunkturen har stabiliserats med en förväntan om måttlig tillväxt framöver. Storföretag som SKF, ABB och AstraZeneca redovisar ökande vinster, som överträffat börsens förväntningar. Ändå fortsätter sysselsättningen att sjunka. SCB redovisar en öppen arbetslöshet på 7,1 procent i juni, jämfört med 6,3 procent samma tid ifjol. Det är uppgifter som manar till både eftertanke och handling.
Risken är uppenbar att dessa storheter kommer att ställas mot varandra utan närmare reflektion. Företagens ökande vinster kommer att dras upp i varje reportage om uppsagda arbetare eller nedlagda fabriker. Från vänsterhåll kommer man att förklara arbetslösheten med tilltagande girighet och svängrum för storföretagen.
Att svenska företag går bra är inte en del av Sveriges problem, tvärtom. Men att de går bra samtidigt som sysselsättningen går ner visar att de är allt mindre beroende av den svenska hemmamarknaden, vare sig för intäkter eller för arbetskraft. De är numera
skickliga aktörer på internationaliserade marknader. Därför kan vi inte automatiskt räkna med att intäkter och vinster i svenska storföretag kommer Sverige till del i form av investeringar och jobb. Framgångsrika företag är avgörande för landets framtid, men det behövs mer än så för att framgångarna ska märkas på arbetsmarknaden även här hemma.
Sedan en tid har det hävdats att Sveriges sysselsättningsproblem både beror på och skulle kunna lösas med finans- och penningpolitiska stimulanser. Att konjunkturen nu är stabil och svagt ökande samtidigt som sysselsättningen fortsätter att minska indikerar att även den debatten är en återvändsgränd. Keynes är ett passerat kapitel och så bör det förbli.
Enligt KI råder goda tider för byggnadsindustrin, och så många som en tredjedel av byggföretagen menar att det som begränsar en fortsatt expansion är bristen på kvalificerad arbetskraft. Det är dessutom högsäsong på året för byggarbeten. Ändå var 7,4 procent av byggnadsarbetarna öppet arbetslösa i juni. Det kan
knappast ha konjunkturpolitiska förklaringar.
Det mesta tyder i stället på att den minskande sysselsättningen har att göra med hemmagjorda och strukturella problem på den svenska arbetsmarknaden. Det är välkända problem. År efter år pekar världens företagare i World Economic Forums konkurrensindex ut höga och krågliga skatter och restriktiva regleringar på arbetsmarknaden som Sveriges stora politiska problem.
Problemen har kanske inte blivit större på senare år, men å andra sidan inte heller mindre. Däremot blir de alltmer märkbara i ett Europa där insikten växer (emellanåt motvilligt) om vikten av goda villkor förföretagande och arbete. Under våren har Österrike sänkt bolagsskatten från 34 till 25 procent. Detta för att möta konkurrensen från de nya medlemsländerna i EU, inte med låga löner - utan med lägre skatter. I Tyskland övervägs en sänkning av samma skatt från 25 till 19 procent.
Platta, låga inkomstskatter finns i nya EU-länder som Lettland och Slovakien och kommer inom några år att införas i
Estland, Polen och Slovenien.
Svenska företag röner framgångar genom att hävda sig i den internationella konkurrensen. På samma sätt krävs en svensk politik som hävdar Sverige i den institutionella konkurrensen, även när det gäller skatter och arbetsmarknad. I det värvet har vi mer att lära av länder i vår närhet, än av en ankdammsdebatt kring konjunkturpolitisk detaljstyrning.