Det är med en närmast kirurgisk precision, sade finansminister Anders Borg vid en pressträff igår, som oppositionen har satt ihop sin politik för att hindra jobbtillväxt. Han pekade på de rödgröna hoten om avskaffade rot- och rut-avdrag, Miljöpartiets krav om 2 kronor högre skatt på bensin, och en katalog av föreslagna åtgärder som alla försenar eller motverkar uppkomsten av nya jobb.
Pressträffen handlade egentligen om en mindre kampanj som Moderaterna ska driva de närmaste veckorna. Med den vill partiet ytterligare stärka bilden av att det är arbetslinjens främsta garant. Parollerna, sedvanligt snillrikt stulna från arbetarrörelsen, talar om ”full sysselsättning” och ”rättvisa på riktigt”.
Grundtesen är att den avgörande klyftan i Sverige går mellan dem med och dem utan arbete. ”I ett rättvist Sverige lämnas ingen utanför”, säger Moderaterna därför. Det är ingen dum analys, och behöver heller inte vara en dålig utgångspunkt för en valkampanj i ett Sverige där vänstern länge låtits korrumpera begreppet rättvisa.
Problemet är istället att man tycks tro att det kommer att räcka med att påpeka, som Borg igår, att oppositionens politik är sämre på att skapa jobb. Med bara några dygn kvar till vårbudgetpropositionen, där riktlinjerna för en kommande mandatperiod ska skisseras, är det nämligen ännu långt ifrån tydligt hur alla dessa jobb ska uppstå, som de borgerliga behöver för att ”full sysselsättning” inte bara ska vara en retorisk fiffighet.
Under den gångna mandatperioden har regeringen sänkt skatterna för låg- och medelinkomsttagare genom de fyra stegen i jobbskatteavdraget. Det har blivit rejält mer lönsamt att arbeta, och därmed har sysselsättningen också ökat. Det har varit lyckade reformer, så till den grad att även oppositionen till slut har lovat att inte riva upp mer än en fjärdedel av dem. Från borgerligt håll har det även signalerats att man vill gå vidare på samma sätt de kommande åren.
Inkomstskattesänkningar för breda befolkningslager vore förstås av godo på många sätt, och skulle ge ännu större frihet för medborgarna. Men är det verkligen så att ytterligare reformer på utbudssidan skulle ge mest arbetstillfällen? Vore det inte gott om också efterfrågan på arbetskraft skulle kunna ökas?
Under en kommande fyraårsperiod skulle regeringen kunna satsa motsvarande på reformer som leder till ökat företagande, till större konsumtion av tjänster och till att det blir billigare att anställa. Det ska inte bara löna sig att jobba, skulle man kunna säga. Det ska löna sig att skapa jobb också.
På torsdag presenterar finansministern vårbudgetpropositionen. Att döma av det som redan är känt om innehållet kommer den snarast att inriktas på att lindra krisens effekter för eftersatta grupper, som pensionärer och ensamstående föräldrar. Som framtidsvision räcker inte det, oavsett hur mycket ”kirurgisk precision” de rödgröna kan uppbåda för att sy ihop en sämre politik, och oavsett hur gott självförtroende Anders Borg har.
I valrörelsen måste de borgerliga berätta hur jobben ska komma.
