ocialdemokraterna vill numera profilera sig som skattesänkare. De går med på merparten av jobbavdraget, men lovar samtidigt att ta bort klyftan mellan löntagare och pensionärer. Det måste innebära att de vill sänka pensionärernas skatter till nivåer som är radikalt lägre än vad vi sett S förespråka förut. Tanken är spännande, men Rörelsen får förlåta om den är lite svår att acceptera. Erfarenheten lär oss annat.
I skriften Tolvåringen, framtagen för valrörelsen 2006, sammanställer S sina insatser sedan 1994. Kapitlet om äldre är synnerligen kort. Det meddelas att ålderspensionärernas ekonomiska standard har ökat, att högkostnadsskydd i tandvården har införts, att ersättningsnivån i bostadstillägget är höjd samt att maxtaxa i äldreomsorgen har införts. Allt detta på tolv år! Inte illa.
Ett axplock av vad Alliansen har gjort under mandatperioden är: Höjt grundavdrag, höjt äldreförsörjningsstöd och bostadstillägg, ett dubbelt jobbskatteavdrag för alla över 65 som jobbar, höjd bostadskostnadsgräns för bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd, valfrihet inom äldreomsorgen, satsning på anhörigstöd, en tandvårdsreform inriktad särskilt på kostsamma insatser som ofta drabbar äldre samt den nyss klubbade värdighetsgarantin.
Därutöver finns förstås sådant som inte heter äldresatsning, men som ändå gagnar äldre. Nyligen berättade Ekot att kostnaderna för hemtjänster skiljer sig mellan kommunerna. Här och var är taxan bra mycket högre än vad du kan köpa hushållsnära tjänster för.
Att satsningarna har brister ska inte förnekas. Tandvårdsreformen täcker till exempel inte alla tänder och tyngs av blankettkrångel. Den vinner dock lätt en jämförelse med den tandvårdsreform som Göran Persson beskriver i sina memoarer – när han uttrycker bitterhet över att inte ha genomfört någon, alltså.
Vårt pensionssystem är knutet till genomsnittsinkomstens utveckling. Det betyder att pensionsnivåerna gynnas av en politik som stimulerar till arbete. Jobbavdraget är en sådan stimulans.
Att avdraget inte görs på pensioner har sin enkla logik – man kan inte stimulera redan utfört arbete. Poängen är att öka antalet bidragande händer eftersom de alldeles för länge har varit alldeles för få. Under valåret 2006 var det brinnande högkonjunktur, men Göran Persson mässade ”jobben kommer”. Det är sådana situationer som äventyrar pensionerna långsiktigt.
Det är sant. Just nu ser det mörkt ut på arbetsmarknaden. Men så har det inte varit under hela mandatperioden. Pensionerna gick upp och prognoserna var goda ända tills finanskrisen slog till. Tiderna är svåra, men medicinen är likväl rätt.
