Politiker som predikat ”arbetslinjen” eller lovsjungit ”det goda arbetet” bör inte hasa runt sysslolösa och år efter år leva på avgångsersättningar och visstidspensioner. Politiker som agiterar mot bidragsberoende och bidragsfusk eller upprörs över dem som hävdar att fusket är omfattande, bör själva inte agera så att de kan misstänkas för bidragsmaximerande eller än värre, för fusk.

Så enkelt är det. Det rör sig om trovärdighet, och då inte bara för individen, utan också för det politiska systemet.

Ändå är det tydligen inte så enkelt.

Ytterst är det självklart ett individuellt val. Vissa politiker med integritet låter bli att ta ut sina avgångsvederlag eller bidragsmaximera. Men så länge som regelverken ser ut som de gör, hänvisar många till att det är tillåtet enligt systemet.

Att politikernas visstidspensioner vilar på ett förmånsbaserat system, inom det regelverk som de själva beslutat om, samtidigt som medborgarna får premiebaserade pensioner, är betecknande. Likaså att rätt till statsrådspension infaller efter sex års tjänstgöring, med utgångspunkt i att man tidigare tjänstgjorde i två hela mandatperioder. Men tjänstgöringstiden för statsrådspension förlängdes inte efter det att mandatperioderna blev fyråriga.

Företagsamma före detta politiker startar eget, lever på politikerersättningen, ackumulerar sina arvoden i firman och plockar ut pengarna som lägre beskattad utdelning.

Andra nöjer sig med ersättningen så länge som de har rätt till den. Tillfrågade förklarar de sig med att de lagt ned så mycket tid på politiskt arbete att deras arbetstimmar räcker gott och väl för ett helt vanligt arbetsliv. Att det finns många andra i arbetslivet som skulle kunna tävla med dem inom denna gren, tycks vara en främmande tanke.

De flesta politiker som jagar bidrag, nöjer sig med att maximera dem, och går inte över den gräns som lagen betecknar som ”bedrägeri”, alltså att ”medelst vilseledande” förmå ”någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde”.

Men för den som deklarerat den moraliska principen att göra rätt för sig, räcker det givetvis inte med att hålla sig inom lagens råmärken. Som Socialdemokraterna uttryckte det i pressmeddelandet den 22/9 om sin skuggbudget: ”genom samhällskontraktet förbinder sig också den enskilde att i moralisk mening, utöver det som lagen reglerar, ta ansvar för att inte överutnyttja de tjänster som det offentliga tillhandahåller och ej heller medvetet tänja på skattelagstiftning och andra regelverk för snöd ekonomisk vinning”.

När Julius Caesar, enligt Plutarchos, motiverade sin skilsmässa från sin andra hustru Pompeia med att hon ”inte ens fick misstänkas”, handlade det om ett påstått äktenskapsbrott. Idag är vi tillräckligt medvetna om var och ens individuella ansvar för sina handlingar och behöver inte ställa krav på att en makthavares livskamrat ska vara höjd över alla misstankar. Men det gäller fortfarande inte den som vill vara Caesar.

Thomas Gür är egen företagare och fri skribent. thomasgur@hotmail.com