Högfrekvent rapportförfattande utmärker Framtidskommissionen. Åtskilligt är bra, och balanserade analyser ger goda förutsättningar för kloka slutsatser. Så långt allt gott! Men av historien lär vi att kommissioners öden ofta är sorgliga. Som unga och lovande firas de en kort period för att strax falla i glömska och långt från allmänhetens lystna uppmärksamhet förtvina.

Gårdagens framtidsrapport, Matchning på den svenska arbetsmarknaden, förtjänar ett bättre öde. Forskarna Nils Karlsson och Ola Skånberg har analyserat den svenska arbetsmarknadens flagranta matchningsproblem. Arbetslösheten lever vid sidan av företagens växande kompetensbehov och problemet blir allt större. ”Quick-fix” i form av nya direktiv till Arbetsförmedlingen har varit politiskt populärt liksom extra miljardanslag, men enligt Karlsson och Skånberg krävs något annat.

Deras analys utgår från aktuell forskning om matchningsfrekvens och ger vid handen att det för svenskt vidkommande ser illa ut. Utbud och efterfrågan möts inte och i viss utsträckning finns heller inte rätt kompetens eller utbildningsnivå. Det handlar inte enbart om underutbildning utan också om fel eller överutbildning: ”endast ungefär hälften av alla anställda i Sverige är korrekt matchade både vad gäller utbildningslängd och inriktning på utbildning”.

Nilssons och Skånbergs slutsatser är inga överraskningar, men frågan är om ansvariga ministrar förmår mer än att sucka av igenkänning. Att trösklarna in på arbetsmarknaden är för höga, rörligheten för låg och ingångslönerna för statiska är inga nyheter. Tvärtom. Dessa har vevats en längre tid men av någon anledning beställer ansvariga statsråd idel nya utredningar för att någon gång få andra, lite enklare, svar.

Anställningsskyddet är i sin nuvarande form blockerande: ”De som gynnas av anställningsskydd är de redan sysselsatta (så kallade insiders) medan marginalgrupperna på arbetsmarknaden är förlorarna.”

Detta leder till en trögare arbetsmarknad och felmatchande personer söker sig inte vidare, trots att de ännu inte funnit ett arbete som passar dem och deras profil.

De relativt höga ingångslönerna ställer också till det. För dem med mycket låg utbildningsnivå är erfarenhet och praktiskt kunnande nödvändigt. Men med höga lönetrösklar har dessa personer svårt att konkurrera även om enklare arbeten. Till detta hör den centraliserade lönemakten och sammanpressade lönestrukturen.

Nu borde rapportförfattarna inte ha lagt ner pennan riktigt än. Karlsson och Skånberg ägnar inte arbetsförmedlingens allvarliga tillkortakommanden det utrymme som vore rimligt. Förtroendet för myndigheten är i botten och man klarar inte att utföra sitt uppdrag.

Företrädare från såväl S och MP som borgerliga partier föreslår konkurrensutsättning och alternativa aktörer för att komma till rätta med den felande länken. Men arbetsmarknadsministern står emot.

En kommissionsrapport måste förstås avgränsas för att bli tydlig nog. Men ett konkurrensförslag hade gett ytterligare krut till dem som vill se nytänkande på arbetsmarknadsdepartementet.