Kommentar | Exemplet DDR I mina värmländska trakter rådde paradisisk stillhet och frid under de soliga påskdagarna. Försynt fågelsång, och då och då frustandet från betande hästar, var de enda ljud som nådde mig. Utländska affärsmän är ofta förundrade när de inte lyckas kontakta svenskar i viktiga ärenden. Förklaringen är enkel. Inför och under helger och semestrar förbereder svensken sig för att äntligen få njuta av naturen i fulla drag. Efter semestrarna har svensken för mycket att göra för att hinna svara på utländska kontaktförsök. Vi svenskar älskar naturen. En svensk som tvingas stanna inne en solig dag lider, skrev Herman Lindquist nyligen.
Att tala om nationalkaraktärer anses politiskt inkorrekt. Inte desto mindre förefaller ibland vissa beteendemönster typiska för en hel nation eller befolkningsgrupp. När sådana beteendemönster upprepats under flera generationer kan man få intrycket att det är fråga om genetiskt betingade reflexer. Frågan är dock om inte den sociala och politiska miljön är viktigare än generna. Vad som hände med östtyskarna tyder på att så är fallet. Östtyskland höll sina invånare instängda med hjälp av murar och taggtråd. I gengäld stod staten för billiga bostäder, matvaror och transporter, samt arbetstillfällen på arbetsplatser där arbetstakten var låg. Östtyskarna hade inget annat val än att försöka göra det bästa av situationen. Man skapade sig en privat vrå, en ”nisch”, där man kände sig fredad från polisstatens intrång. På arbetsplatsen väntade man på fabriksvisslan. Sedan ägnade man sig åt att reparera sitt garage eller sommarhus, umgås med vänner och göra utflykter i naturen.
När det forna DDR uppgick i det återförenade Tyskland 1990 upptäckte östtyskarna att de hade svårt att klara av den materialism och hårda konkurrenskultur som utmärkte det västtyska samhället. Man längtade tillbaka till det kravlösa samhället, där man umgicks och tog det lugnt. Många blev sjuka och fick psykiska problem. Enligt experter kommer det att ta minst en generation innan östtyskarna har anpassat sig. Samma tyskar, människor från samma genetiska bas, har alltså utvecklat helt olika beteendemönster som en följd av den omgivning de levat i. Under 60- och 70-talet hade vi i Sverige en stark ekonomi och en fungerande välfärdsstat. Vi vande oss vid att staten tog hand om befolkningens behov, samtidigt som Sverige hjälpte mindre lyckligt lottade länder. Vår redan starka tilltro till överhetens förmåga att ordna allt till det bästa förstärktes. I dag har Sverige procentuellt ett större antal sjukskrivna medborgare än andra jämförbara länder. Samtidigt tyder statistiken på att vi är fysiskt mer vältränade än många andra befolkningar. Hur kan detta förklaras? Är det fråga om det östtyska syndromet? Har svenskar inte lust att arbeta därför att de vet att staten tar hand om dem i alla fall? Har vårt behov av en fridfull tillvaro i naturen tagit överhanden? Eller har arbetsplatserna blivit alltför stressfyllda på grund av dålig organisation och brist på resurser? Eller beror det på att privata initiativ motarbetats? Eller krävs genomgripande ekonomiska strukturreformer för att råda bot på situationen? Eller gäller alla dessa förklaringsgrunder samtidigt? Det verkar inte som om någon ännu lyckats komma med ett definitivt svar på dessa frågor.
Medan diskussionen pågår står dock en sak klar. Kärlek till naturen räcker inte i längden för att hålla igång en nation.
