Vad för slags liv kan man leva med en lön på 10000 kronor i månaden, före skatt?

Sverige är sämst av alla länder i OECD på att få invandrare i jobb, konstaterade Näringsdepartementet nyligen (Sveriges företagande och konkurrenskraft, DS 2011:17). Gapet i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda var i mars månad drygt 11 procentenheter – vilket motsvarar en bra bit över 100000 jobb.

Kostnaderna för detta är naturligtvis avsevärda. Regeringens utredare professor Jan Ekberg menar att glappet i sysselsättning är den helt avgörande orsaken till att skillnaden mellan invandrares inbetalade skatter och utbetalade bidrag, grovt uttryckt, är cirka 1,5 till 2 procent av BNP, det vill säga en årlig belastning på mellan 40 och 60 miljarder kronor. För varje procentenhet som invandrares sysselsättning stiger, menar Ekberg, förstärks statskassan med ungefär 0,14 procent, eller närmare 2 miljarder kronor (Invandringen och de offentliga finanserna, ESO 2009:3).

Regeringens politik, som den ser ut i dag, kommer på fem år att höja invandrares sysselsättningsgrad med just en procentenhet. Det beräknas i rapporten Bidrag, vägen till arbete som nationalekonomen Jenny von Bahr vid WSP Analys & Strategi har gjort för tankesmedjan Timbros räkning.

Rapporten finner en rad anledningar till att klyftan är så stor som den är. Flytten till ett nytt land sänker värdet av humankapitalet och utländska meriter är därtill svårbedömda, samtidigt som bidragssystemens konstruktion skapar omvända incitament och lönenivåerna är högre än vad arbetsgivarna är beredda att betala.

Rapportuppdraget har inte varit att ta fram förslag om att ändra själva invandringens sammansättning, vilket annars vore en tänkbar metod. Rapportens huvudförslag är att sänka lägstalönerna. Det är förvisso en fråga som i Sverige hanteras av arbetsmarknadens parter och inte av politiker, men den är ändå värd en debatt. En sysselsättningsförbättring på en procentenhet räcker ju inte, och även fackförbund borde vara beredda att vända på alla stenar.

Frågan blir då hur låga nivåer som krävs. Rapporten hänvisar till länder med litet eller omvänt sysselsättningsgap (Spanien, USA) och finner att en lägstalönenivå runt 10000 kronor i månaden skulle sluta gapet i Sverige.

Argument för – som att ett lågbetalt jobb är en ingång till en karriär på arbetsmarknaden snarare än en livslång lönenivå – får brytas mot den skavande tanken att 100000 människor ska jobba heltid men ändå leva i vad som i svensk debatt normalt kallas fattigdom.

Men alternativet – permanent bidragsförsörjning och utanförskap – är knappast bättre. Av socialbidragen 2009 gick 61 procent (6,7 miljarder kronor) till utrikes födda personer.