Ingen engelsk politiker har någonsin vunnit val på något annat budskap än att allting ska bli som förr igen. I alla fall inte om man får tro den formuleringsglade Paul Johnson och hans stora bok om det engelska folkets historia.
Svenskarna har inte rykte om sig att vara lika traditionsbundna. Enligt den stora värderingsundersökningen World Values Survey är Sverige världsledande i att ta det materiella välståndet för givet och vända fokus mot självförverkligandets fröjder. Vi tävlar också med Japan om att vara världens mest rationalistiska nation. Här mellan Ystad och Karesuando är vi snabba med att anamma det senaste oavsett om det gäller tekniska prylar eller levnadsmönster. Det är ingen tillfällighet att Fredrik Lindström och Peter Englund gjorde en tv-serie om Sverige med titeln Världens modernaste land.
Fast stämmer det verkligen? Det frågar jag mig efter att ha tagit del av en rolig undersökning, som gjorts av Skop på uppdrag av det Malmöbaserade konsultföretaget Scantech.
Vilken period var det bäst att bo i Sverige? Det är Scantech/Skops enkla fråga, och svaret borde vara givet i världens modernaste land: Vår bästa tid är nu!
Men icke. Den enda åldersgrupp som sätter vår egen tid främst är 18–34-åringarna. I alla andra åldrar är det till 1960- och 70-talen man helst drömmer sig. Bland dem som har hunnit fira sin 55-årsdag föredrar mer än dubbelt så många Tage Erlanders och Lasse Holmqvists glada dagar framför samtiden med Fredrik Reinfeldt och internet. Men även bland min egen generation av 35–54-åringar väcker 60/70-talen varmare känslor än 2000-talet.
Hallå, vill jag ropa. Minns ni inte hur det var? Tiden som ni romantiserar bjöd på en föga attraktiv cocktail av översåtlighet, teknokrati och politiskt övermod. Samhällsplanerare jämnade innerstäderna med marken, etermonopolet förkunnade den rätta läran, företagsamheten skulle tas över av LO-styrda löntagarfonder och det gick löst på en smärre förmögenhet att flyga till Paris. Till Prag flög man inte över huvud taget, där hade sovjetiska trupper tågat in. Åkommor som numera kan hanteras med dagkirurgi kunde då leda till livslånga handikapp. I barnomsorg, skola och äldreomsorg skulle man vara tacksam för vad man fick. Valfrihet var ett okänt begrepp. Det låg en doft av vått ylle över landet, som Lars Gustafsson skrev.
Vått ylle, är det vad svenska folket vill ha? Kanske ändå inte. Undersökningen speglar en känsla av att något har gått förlorat, men den säger inget om vad. Om Skop hade frågat människor ifall de vill ha 1960- och 70-talens monopol och korporatism tillbaka, hade de knappast fått samma positiva svar.
Jag styrks i den övertygelsen av svaren på Scantech/Skops andra fråga. Den gäller framtiden. Blir den bättre eller sämre ifall utvecklingen fortsätter som nu? Plötsligt är ”lite bättre” det vanligaste svaret och gruppen 75–84-åringar visar sig allra mest optimistisk. Det skulle förstås kunna betyda att de tycker att vi rör oss lite försiktigt mot ett 60/70-talssamhälle, med Reinfeldt som en Erlander för det 21:a århundradet, men jag tror ändå inte det. Det handlar snarare om att människor kan skilja på dröm och verklighet och att man inte är omedveten om att nu är mer välordnat än då, även om det finns något i detta då som man saknar.
Vad för någonting? Framtidstro, föreslår idéhistorikern Johan Norberg i Metro (21/9). Då hade vi det ganska bra och var övertygade om att allting skulle bli ännu bättre. Nu har vi det bättre men är rädda att det inte ska bli lika bra. Politiken handlar för mycket om att slå vakt om det vi har och framtiden har förvandlats från utropstecken till frågetecken.
Ett annat alternativ är känslan av förlorad kontroll. Det är knappast en slump att de som stöder SD och S visar klart störst stöd för åsikten att det bara gått utför sedan 60- och 70-talen. SD-sympatisörerna får leva med att Sverige har blivit ett långt öppnare och mer internationaliserat samhälle där beslut måste utformas med hänsyn till världen utanför. Socialdemokrater har sett sin rörelses unika dominans gröpas ur. Moderater och miljöpartister, vars partier sällan haft makten förut, tycks ha mycket lättare att gilla samtiden.
Sedan är förstås frågan hur mycket det över huvud taget handlar om politik. Det kanske mest handlar om tidens gång. Innerst inne vet de flesta att det inte var bättre förr och att det nog blir ”lite bättre” i morgon. Men allt måste ändå ha varit mer spännande den gången när man var yngre, livet låg otullat framför en och många fler dörrar stod öppna. Rekordårens och välståndsexplosionens 1960-tal kan ha varit ett historiskt undantag, då alla kurvor pekade uppåt och historien mest kändes som gammalt skräp. Annars kan jag tänka mig att nostalgin är en vanlig och djupt mänsklig känsla. Det farliga är inte att hysa den utan att bli dess fånge.
