Sverige behöver en regering med andra drivkrafter än att göra ont, deklarerade Mona Sahlin på första maj. Just den passagen citerades ingenstans vad jag såg. Kanske var det bara jag som hoppade till.
Det handlar om människosyn, brukar de rödgröna slå fast och sedan lägga ut texten i anklagelseakter om hur borgerligheten vill sparka på svaga och göra sjuka människor illa. Sådant har man kunnat säga om sin motståndare utan att bli ifrågasatt. Det finns dessutom en kultur av acceptans kring detta inom borgerligheten. Många skojar med nidbilden, kallar sig med ett hö-hö för ”den onda högern” och liknande.
Det är dumt. När du blir kallad ond är det inte läge att hålla med, det är läge att protestera. Såvida du inte har valt din politiska syn för att du funnit den vara den snabbaste vägen till mesta möjliga skada på barn, söta djur och svaga. Vilket inte är särskilt troligt på någondera sida om blockgränsen.
Nu inbillar jag mig dock att det rör på sig. Bara lite, jag är inte naiv. Men söndagens duell i Agenda innehöll ett särskilt avsnitt om människosyn. Förvisso lite korthugget, grundare än man hade kunnat önska. Men intressant.
”Ska det vara morot eller piska, sporde Anna Hedenmo och fick från Fredrik Reinfeldt svaret att även om piskor inte var något favoritobjekt så var moroten desto mer användbar – och kanske möjligen ett visst mått av krav.
En liten piska, konkluderade programledaren och vände sig till Mona Sahlin, som gjorde sitt bästa för att ge illusionen av en djup och bred klyfta mellan henne och Reinfeldt. Hon gillade ju morötter, gudbevars. Och tyckte bara i måttlig utsträckning om att ställa krav. Okej, ni tycker likadant, sammanfattade Hedenmo. Sahlin såg olycklig ut.
Det är klart att hon gjorde. I åratal har det räckt att spotta fram ordet människosyn i riktning mot närmaste moderat och nu ombads hon istället förklara skillnaden. Vem skulle inte bli olycklig av att bli av med sitt magiska svärd? För det är ungefär den sits som socialdemokratin har haft i fråga om ont/gott – i åratal. När själva detta begrepp plötsligt blir föremål för diskussion i SVT, då har något hänt.
Människosyn är för övrigt också temat i en intervju som författaren Jerker Virdborg gör med Fredrik Reinfeldt i det senaste numret av tidningen Vi. (5/10) Intervjun går bortom karikatyrerna och låter en politiker resonera kring begrepp som är direkt avgörande för den politiska gärningen. Reinfeldt beskriver sin otålighet med den brist på empati som han ibland ser i Moderaterna och talar om samhällets kollektiva ansvar att ”vara läkande”. Så landar han i något grundläggande:
”Människor med kapacitet att göra gott har något slags moraliskt ansvar att låta den ambitionen gälla också för andra. Jag har haft mina prövningar i livet jag också, men jag har en kraft och en förmåga som räcker utöver att ta hand om mina egna problem.”
Borgerligheten pratar rätt mycket om civilsamhället. Vad de egentligen menar är det där. Att lägga sin kraft på att ta hand om andras problem och prövningar är inte, som vänstern syrligt brukar hävda, välgörenhet.
Det är ett moraliskt ansvar vi har för att vi lever tillsammans. I viljan att lyfta fram och främja det ansvaret vilar en människosyn. Borgerlig. Men knappast ond.
