Är Mona Sahlin av det rätta virket? Eller rättare sagt, svarar Sahlin mot det som partieliten förväntar sig av henne? Jenny Madestam svarar inte direkt på den frågan i En kompispappa och en ytlig djuping (Stockholm Studies in Politics 132), men däremot ger hon perspektiv på Sahlins position.
I politiken brukar det egna partiet älska en vinnare. Men trots ett övertag i opinionen har de rödgrönas ledare inte ens ett starkt stöd inom S. I själv verket är det nu nästan lika många socialdemokratiska väljare som ser Maria Wetterstrand som en bättre eller likvärdig statsminister. Sahlin ligger också långt efter Fredrik Reinfeldt i förtroendemätningarna.
1995 var Mona Sahlin den utkorade efterträdaren till Ingvar Carlsson, men hon fälldes sedan Expressen tipsats om att hon använt statens kontokort som personlig checkkredit. Troligen kom läckan inifrån partiet.
Tobleroneskandalen blev dock inte slutpunkt för den politiska karriären. Först återkom hon i Göran Perssons ministär och sedan tog hon över efter honom. Men Sahlin fick uppdraget inkallad från reservbänken.
Sahlins vilja att förena förnyelse med ett lyssnande ledarskap stämmer väl överens med det partiledarideal som Madestam vaskat i intervjuer med en rad framträdande S-politiker. Partiledaren ska vara visionär och ha partiet med sig.
Men när Madestam skrapar på ytan framträder en annan bild. Partiveteranen Lena Hjelm-Wallén säger:
”När ledaren har tagit ett beslut så måste partiet följa.”
Den tidigare partisekreteraren Lars Stjernkvist säger:
”På något vis är det just ledarens självständighet som kännetecknar en folkrörelse.”
Samtidigt gäller det alltså att ha partiet med sig. Den dåvarande partiledaren och statsministern Göran Persson säger:
”Som partiledare måste du först ha med dig partiet, annars är du rökt, enkelt uttryckt. Därför att om du inte vinner ditt parti så kan du vara ganska säker på att när du väl dyker upp på den elektorala arenan så kommer snart problemen att komma från ditt eget parti.”
Samtidigt betonar Persson att mellan kongresserna är det partiledaren som bestämmer.
Madestam beskriver partiledaridealet som ambivalens mellan ”att leda och vara en i laget”– en ”kompispappa”. Förlösningen heter förankring, men den handlar egentligen inte så mycket om att lyssna som att sälja in politiken.
Idealet kokar ner till en stor stark, men Sahlin har inte lyckats ”förankra” sin vision i partiet. Så istället för att gå i par med Maria Wetterstrand haltar nu de två fram tillsammans med Lars Ohly.
För att vara av det rätta virket krävs att partiledaren ska se sig själv som statsminister. Det gör nog även Mona Sahlin. Sahlins problem är att hon är så ensam om det.
Och den ytliga djupingen i bokens titel? Ja, den syftar på partiledaridealet inom Folkpartiet.
