I morgon är det sammanträde hela dagen för handelsminister Ewa Björling, som träffar en bred rysk delegation på Stockholmsbesök i syfte att utveckla förbindelserna vad gäller ekonomi, handel och investeringar. Vice premiärminister Sergej Ivanov kommer säkerligen att vara mer verserad än Michail Nenasjev som jag nyligen träffade i Moskva i sällskap med en svensk delegation.
Sällan har jag blivit så utskälld.
Nenasjev är ledamot av dumans försvarsutskott och representerar förstås maktpartiet Förenade Ryssland. Det som hade annonserats som ett samtal med svenska politiker, forskare och journalister utvecklades till enmansshow och provocerande maktdemonstration.
Nenasjev inledde med sin bakgrund i den sovjetiska flottan och sade att han 1981 hade sett den svenska kusten (alltså året för Whiskey on the rocks). Några sovjetiska ubåtar hade förstås inte kränkt svenska vatten. Ni var neutrala på pappret men visste nog vilka ni hjälpte, sade han bistert. Och det sistnämnda är förstås sant (att Sverige hade en hemlig relation till Nato-länder). Palmes offentliga fredspolitik som låg mycket nära sovjetiska positioner glömde han dock bort.
Ryssland har så många problem att brottas med att man inte har något att ”exportera” till andra länder, menade Nenasjev, som anklagade svenska medier för att ändå framställa Ryssland som aggressivt. Den militära upprustningen handlar om att återgå till en normal nivå. Georgien betecknade han som så litet att man knappt hittar landet på kartan. Så var det med den saken.
Han klagade över att dumaledamöter har sina tjänstebostäder på en gata uppkallad efter Olof Palme, men att något motsvarande inte fanns i Sverige. Putingatan skulle säkerligen kännas rätt för honom.
På en öppen fråga om mänskliga rättigheter i Ryssland avfyrade han två motfrågor: Har ni utlämnat Julian Assange (i verkligheten har han inte inkommit än)? När ska ni införa sanktioner mot Baltikum?
Motfrågorna illustrerar vad man från rysk sida anser vara dubbelmoral i kritiken av Ryssland, men som allra mest demonstrerar en ovilja att se sitt eget land i ögonen. Svenska domstolar är i grunden rättssäkra medan de ryska är en tragisk parodi.
Allt är inte frid och fröjd, men fri- och rättigheterna för de stora ryska minoriteterna i Estland och Lettland är något som ryssarna i Ryssland bara kan drömma om.
Jag hoppade onekligen till när det visade sig att journalister ingår i Rysslands militära hotbild. När Nenasjev lade ut texen om mediernas dubbla standard landade han i att problemet är på samma hotnivå som organiserad knarkhandel och piratverksamhet (dock efter terrorism och kärnvapenspridning).
I hans konspiratoriska värld försöker olika mediecentra framkalla en informationskris som i sin tur kan utvecklas till ett hot. Det är i sin tur ett av motiven för att utveckla de strategiska kärnvapen.
Dumaledamoten Michail Petrovitj Nenasjev kan verka extrem, men i Ryssland är han inte det.
