Vid det här laget har krismötena med EU:s stats- och regeringschefer varit så många att de närmast blivit rutin. Sakta – och det är så EU fungerar – men fortfarande mycket långt ifrån säkert har man försökt släcka eurobranden. Å ena sidan krediter till lånetyngda medlemsstater – i kombination med krav på reformer och ordning på torpet. Å andra sidan striktare regelstyrning av de nationella budgeterna i eurozonen via ökad makt för EU.

Igår stod bankunionen överst på dagordningen men det är mycket mer som surrar i luften.

Constanze Stelzenmüller, som är knuten till Marshallfonden, urskiljer i en artikel tre scenarion för hur EU kan utvecklas fram till 2222. Det handlar alltså inte om prognoser utan framtider som det går att trovärdigt argumentera för. Europe On its Own (The Euro Future Project, June 2012) är dock rejält tankeprovocerande och därför god läsning.

I det första – och värsta – scenariot lämnar Grekland euron i år och Storbritannien EU 2014. Euron försvinner. Det är sönderfall och långsam nedgång som präglar utvecklingen. Ekonomiskt klarar sig en del medlemsstater hyggligt, men övergripande är det recession som gäller. Statsskuldsproblematiken består. I bilden ingår strejker och upplopp i de värst utsatta länderna, liksom rasism och stängda gränser.

I det andra – och minst troliga – scenariot förverkligas federalisternas dröm. Eurokrisen leder till att Grekland och Portugal ställer in betalningarna, samtidigt som krislösningspolitiken leder till blodiga uppror i Spanien och Italien. Svaret blir en ekonomisk union 2014 som både innehåller automatiska sanktioner och en europeisering av skuldberget. Några år senare bildas Europas Förenta Stater med EU-kommissionen som regering och en direktvald president. Ekonomin återhämtar sig, fler ansluter sig till euron.

I det tredje scenariot – som är mest likt vad vi ser 2012 – tvingas Grekland att lämna euron. Euron räddas dock genom en mix av åtstramnings- och tillväxtpolitik. Ekonomiskt hankar man sig fram. Arbetet i EU präglas mer av nationella egenintressen än gemensam nytta och med de makttunga som vinnare. Medlemmarna i eurozonen bestämmer den ekonomiska politiken och de som står utanför får ta skeden i vacker hand. Nyckelord är bilateralisering, renationalisering, mellanstatlighet och samarbete i olika hastigheter. Rådet är den tunga spelaren.

På väg till krismötet i Bryssel passerade statsminister Reinfeldt riksdagens EU-nämnd för att förankra de svenska positionerna. Han fick också frågan om vad EU är om fyra–fem år. Det blev ett långt svar som avslutades med ”jag vet inte”. Och så är det förstås. Ingen vet. Därför är det också viktigt att höja blicken och då inte minst för att klargöra för oss själva vilken roll Sverige har och vad vi vill med Europa – utöver att som nu mest agera bromsare på vagnen.

Att hålla ned farten och samtidigt försöka säkra inflytande i eurozonen också för utanförländerna, är klok men otillräcklig politik. De framåtsyftande inspelen behövs också.

Som Carl Bildt konstaterade i en Brännpunktsartikel (15/9) måste vi prata om det där med Europa.

När den norska nobelkommittén tilldelade EU fredspriset såg man bakåt. Men vad händer om man ser framåt?