Det finns en enorm och förändrande kraft i kombinationen av tydliga idéer och människor som vill något.
Thomas Idergard är arbetande styrelseordförande i omvärldsanalysföretaget United Minds
Så var det 2006. På alla partikanslier önskar man sig nu ett gott nytt valår. Tonen har redan satts. Såväl medier som politiker har bestämt sig för att årets val kommer att bli mycket spännande.
För den spelintresserade liksom för de personer som själva kandiderar till de förtroendeuppdrag valet gäller, räcker nog opinionsskiften och många osäkra väljare för att göra livet spännande. Jag kanske har extrema krav men är denna spänning ihållande och relevant?
Kanske är jag skadad av att under julledigheten ha läst Sture Eskilssons memoarbok Från folkhem till nytt klassamhälle - ett högerspöke berättar (Fischer, 2005). Eskilsson var under mer än tre decennier ansvarig för det svenska näringslivets uthålliga arbete för att först stoppa vänstervågen i kölvattnet av 1968 och därefter etablera ett brett allmänt stöd för
grundläggande liberala värden som frihet och marknadsekonomi. Förutom en angenäm återupplevelse av flera av de skeenden som jag själv som ung högeraktivist fick vara med om under 1980- och 90-talen, gav läsningen av boken en bestående insikt: det finns en enorm och förändrande kraft i kombinationen av tydliga idéer och människor som vill något.

Även om Sture Eskilssons bok är lika lågmäld som hans person, är det tydligt att ingen av de förändringar han skildrar har kommit till av en slump. Det krävdes mod, professionalism och hårt arbete för att förändra det värderingsklimat som anger ramarna för vad som är möjlig och önskvärd politik. Och det krävdes övertygelse och tro - på de egna idéernas styrka och på möjligheterna i förändring. Det gällde då. Och det gäller i allra högsta grad fortfarande.
Vem tror och vill då något i politiken anno 2006? En massa partier och personer vill regera, fler än vad det finns utrymme för. Gott så. Utan formell makt går det inte att åstadkomma något. Men i frågan om vad
makten ska användas till blir alla fortfarande svaret skyldiga. Var tid har givetvis sina utmaningar och förutsättningar. 1980- och 90-talen kommer inte i repris. Olika epoker kräver sina politiska ledare. Och bara munväder och fluffiga visioner gläder få.

Men var finns berättelserna om Sveriges plats i globaliseringen och övertygelserna om hur vi kommer dit? Var finns berättelserna om framtidens välfärd bortom ännu en miljard till kommunerna eller en procent upp och ner i socialförsäkringarna - och hur och varför vi ska komma dit? Var finns skiljelinjerna i synen på vad som grundlägger ett fritt och rättvist samhälle? Och var finns konflikterna om statens och politikens roll i människors vardag och samhället i stort i framtiden?
Jag vill inte tro att det är så illa att dessa berättelser och idéer inte finns. Kanske ligger de bara dolda under ett tjockt lager av taktiserande och snabba tiopunktsprogram? Men om våra partier och politiska ledare vill bjuda oss på en spännande valrörelse och en relevant
samhällsdebatt före, under och därefter, gör de nog bäst i att plocka fram dem.