Är det lika dåligt i Sverige som i Kina?

venska FN-förbundet och 15 frivilligorganisationer kritiserade igår Sverige för att brista i respekt för de mänskliga rättigheterna. FN-förbundet konstaterar:

”Det finns en bild av att Sverige ligger långt framme när det gäller mänskliga rättigheter. Men om man skrapar på ytan ser det annorlunda ut.”

Förlåt mig, men bakom det uttalandet döljer sig en veritabel tankesmälta. Det låter mer som en beskrivning av rapportbeställaren – FN:s råd för mänskliga rättigheter – än av Sverige.

Kritiken handlar om att våld mot kvinnor och hatbrott sällan leder till domstol, att asylsökande barn inte får sin rätt och om diskriminering av samer och romer. Allt detta förtjänar naturligtvis att lyftas fram i ljuset.

Oberoende av var en sådan diskussion landar, kan dock inte slutsatsen vara någon annan än att Sverige fortfarande ligger långt framme i fråga om mänskliga rättigheter.

Men det anser alltså inte FN-förbundet, som istället dundrar på. Rapporten går nu till FN:s råd för mänskliga rättigheter.

I enlighet med rutinen för Rådets granskning ska samtliga stater utvärderas – till skillnad från tidigare när endast utvalda länder granskades. Det är naturligtvis en förbättring, eftersom det inte längre är möjligt för oheliga koalitioner att blockera granskningar av de stater som allra mest behöver synas. Men det är fortfarande så att Rådet agerar som mest tandlöst där det skulle behöva bita som hårdast.

Rådet har det övergripande FN-ansvaret för mänskliga rättigheter, men tyngs av medlemskap för stater i vilka man inte ens behöver skrapa på ytan på för att bli mörkrädd. Kina, Kuba, Ryssland och Saudiarabien ingår i den medlemskretsen. Typiskt nog är man mest på hugget i fråga om att fördöma Israel.

I sin rapport efterlyser FN-förbundet ett förbud mot rasistiska organisationer. Jag vet inte exakt hur man tänker, men sett i perspektiv av att FN:s råd för mänskliga rättigheter redan har gett sig på yttrandefriheten verkar det inte särskilt klokt. Sedan 2008 har man påtagit sig uppgiften att stävja ”missbruk” av yttrandefriheten som leder till diskriminering på grund av ras eller religion (läs Muhammedteckningarna).

Sedan väldigt länge är det hög tid att införa en minimistandard för mänskliga rättigheter för de stater som aspirerar på att bli medlemmar i Rådet.