”Jag jobbade som lärarvikarie i Malmö. En invandrarskola”, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli under avsnittet ”Språk i förfall” i Kanon-tv på Axess. Mer än så behöver tydligen inte sägas om man vill beskriva en skola där eleverna inte begriper böcker. ”Invandrarskola” betyder inte estniska skolan i Stockholm till exempel, som har väldigt ambitiösa elever. Faktum är att signalordet ”invandrare” inte alltid säger så mycket om etnicitet överhuvudtaget. Ibland är det mest en fråga om klass.

Jag har en god vän på juristlinjen i Uppsala som brukar bli tagen för att vara adopterad, trots att hennes mamma är invandrare från Malaysia. Så är det när man går i kappor och stövlar i 3000-kronorsklassen med en lagbok under armen, det går inte ihop med bilden av trasiga blattar.

Själv inbillar jag mig förstås inte för ett ögonblick att jag skulle ha någon streetcred som invandrare. De polska judar som firade fyrtio år i Sverige i våras är en av landets mest välutbildade och välintegrerade invandrargrupper. Därmed är vi i andra generationen inte heller riktiga invandrare – det har jag till exempel fått veta när jag har engagerat mig i debatten om etnisk kvotering på min utbildning. Det där med kvotering var ju inte tänkt för akademikerbarn från Centraleuropa, utan för – ja – invandrare.

”Den diskriminering som finns är långtifrån normen i Sverige. De invandrare som utbildar sig, arbetar hårt och har en positiv attityd till samhället lyckas ofta ta sig fram.” Det konstaterade Nima Sanandaji, vd för tankesmedjan Captus, i Afton bladet i förra veckan (22/7).

Undersökningar från International Labour Organization och av de svenska ekonomerna Magnus Carlsson och Dan-Olof Rooth visar nämligen att bilden av invandrare som dömda till utanförskap inte stämmer med verkligheten. Däremot är myten om utbredd diskriminering seglivad.

Och den där myten gör skada i sig, konstaterar Sanandaji. Många invandrare tror själva att det inte lönar sig att jobba eller utbilda sig, därför att man förväntar sig att slå i ett glastak. Slutsatsen är att man kan låta bli att anstränga sig överhuvudtaget. Och det hela kanske inte är så konstigt när invandrare som läser prestigeutbildningar på universitetet slutar att betraktas som polska judar eller malaysier, och blir svenskar i omgivningens ögon.

Dagen efter Nima Sanandajis artikel skrev Mona Sahlin på samma sida i Aftonbladet, och då handlade det naturligtvis inte om att emancipation går genom en positiv attityd och hårt arbete. Tvärtom. ”Klassklyftorna tar inte sommarlov” skrev Sahlin tillsammans med bland andra SSU-ordföranden Jytte Guteland och konstaterade att ett sommarjobb är en viktig första kontakt med arbetslivet. ”Men för att få ett krävs oftast att man själv eller föräldrarna har kontakter”.

Nu var det inte bara ett sommarjobb som Mona Sahlins dotter fick på svenska ambassaden i Washington för att hennes mamma är partipamp. Men jag förstår vad Sahlin oroar sig för. Att människors utsikter att ta sig fram i samhället ska bestämmas av grupptillhörighet i stället för meriter och hårt arbete.

Därför blir jag också glad när jag läser att Mona Sahlin lovat att hon ska sluta tala om vissa grupper som svaga, efter att ha tillbringat en dag med invandrarkvinnor i Rinkeby. ”För idag har jag mött några av de starkaste människor jag någonsin sett” (Eskilstuna-Kuriren 10/3 2007).

Det är naturligtvis lovvärt att Mona Sahlin har upptäckt kapacitet även hos invandrarkvinnor. Men min önskan är att hon och övriga vänstern kunde inse att vi har en sak gemensamt, Mona Sahlins dotter, invandrarkvinnorna i Rinkeby, och akademikerbarn från Centraleuropa som inte är riktiga invandrare; vill vi ta oss fram i livet gör vi det bäst genom utbildning och hårt jobb. Inte genom att ta genvägen via mammas kontakter, eller genom att intala oss själva och andra att världen är emot oss.