Något av det sorgligaste man har kunnat beskåda i europeisk efterkrigshistoria. Exaxt så kommenterade Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson att Lissabonfördraget efter många turer till slut antogs. Nog är det sorgligt.
Jag är inte någon större fan av fördraget, men i perspektiv av Sovjetunionens utbredning i Östeuropa, Berlinmuren eller för den delen invasionen av Tjeckoslovakien, ter sig uttalande inte bara perspektivlöst utan också som en uppvisning i historielöshet.
Det är bara den nya utträdesklausul som finns i fördraget som finner nåd inför Åkesson. Så finner extremerna varandra; Vänsterpartiet står också för isolationism med ett svenskt farväl till EU på önskelistan.
EU:s 27 medlemsstater har baxat igenom fördraget, men mycket återstår innan vi vet hur det kommer att fungera. I veckan möts EU:s toppar till middag – med Fredrik Reinfeldt som värd – för att komma överens vem som ska bli EU:s förste ”president” respektive ”utrikesminister”. En tredje utnämning gäller posten som chef för rådets sekretariat. Ingen vet om det blir den gamla EU-devisen som gäller att inget är klart förrän det är klart, eller om Reinfeldts skytteldiplomati resulterar i att det mest blir skåltal.
En rad namn surrar i luften, med den tidigare brittiske premiärministern Tony Blair som en av tronpretendenterna till presidentposten. Men det är en högoddsare. Blair är för mycket.
Det som verkligen har piggat upp de segslitna spekulationerna om vem av dem som vid sidan Blair som inte kandiderar, är att det finns tre politiker som ”kommit ut”. Estlands president Toomas Hendrik Ilves, Lettlands förre president Vaira Vike-Freiberga och Irlands tidigare premiärminister John Bruton har allt sagt att jobbet som EU:s president vill jag ha.
Och det är mer av det som jag vill ha, det vill säga en större öppenhet och diskussion om kandidaterna. Det har till exempel föreslagits att kandidaterna borde ha frågats ut i en gemensam sittning med rådet, som motvikt till de bilaterala läggspel som nu präglar processen.
På torsdag ska vi få reda på hur personuppsättningen kommer att se ut. Det ger dessutom en indikation på vilken roll som presidenten och utrikesminister tänks spela. Men ingen tror att medlemsstaterna beställer en ”stor stark”. Makten vill man reservera för sig själva. EU är en unik blandning av nationella intressen och överstatlighet. Nu kommer den att kryddas med ämbeten som deltar i dragkampen om makten i Europa.
Det finns väl fortfarande de som drömmer om Carl Bildt på post i i Bryssel. Men sannolikt är han för kontroversiell för att få byta hatt. Men visst skulle det vara kul.
