På Ericssons bolagsstämma i onsdags inträffade något ovanligt. En grupp utländska fonder fällde styrelsens förslag till bonusprogram. Nu har det givit upphov till en egendomlig debatt – och krav på lagändring.

Det handlade om ett bonusprogram med aktier som, med dagens kurs, är värda 1,1 miljarder kronor. Drygt 500 utländska fonder motsatte sig förslaget och med 11,5 procent av rösterna kunde de fälla det. Det finns nämligen en lag, Lex Leo, som skyddar minoritetsägare och kräver minst 90 procent av rösterna för att godkänna incitamentsprogram.

Många institutionella ägare anlitar konsultfirman ISS, Institutional shareholder services, för rådgivning om hur de ska rösta. Enligt Ericssons vd Carl-Henric Svanberg ogillar ISS att det föreslagna incitamentsprogrammet för 5000 mellanchefer inte är prestationsbaserat.

Därför rekommenderade firman sina kunder att rösta nej.

Dagens Nyheter beskrev det som en kupp och en revolution. ”Skrällen på Ericssons stämma visar vilken tickande maktbomb de utländska ägarna utgör (...) Nu lär kraven hagla om skydd mot fler ägarrevolter.”

Förlåt, men sade du ägarrevolter?

Inte kan man väl tala om revolt när ägare använder sin rösträtt på bolagsstämman?

Av rapporteringen att döma verkar ilskan bitvis bero på att de 500 fonderna skickade en advokat för att rösta, men inte för att argumentera. Så diskussionen uteblev. ”Ägare efter ägare gick upp på scenen och beklagade detta faktum”, rapporterar SvD:s Erik Wahlin. Det är möjligen ohyfsat, men knappast grund för en ändring av lagen. Det hindrar dock inte att justitiedepartementet redan muttrar om just det.

Carl-Henric Svanberg är besviken, men vill tona ned dramatiken. ”När man hållit på så länge som jag har gjort så händer det ibland oväntade sker. Då lär man sig av det, blir klokare, och förankrar kanske programmet annorlunda nästa gång.” Det är en rimligare reaktion.

Det är lustigt att fondkapitalet, som länge fått kritik för att vara ansiktslöst och passivt, nu kritiseras för att ta aktivt ägaransvar. Så sent som i maj förra året gjorde SVT:s Uppdrag granskning ett stort nummer av att de institutionella ägarna inte röstade emot bonusprogram. Det kartlades hur ”folkets representanter” röstade om sådana förslag:

”Ingen säger nej. Alla säger ja. Av de fyra storbankernas fondbolag har ingen sagt nej. Från de försäkringsbolag där facket är hälftenägare – AMF, Alecta och AFA – har ingen sagt nej. Första, andra, tredje och fjärde AP-fonden, har inte heller sagt nej. (...) Så de senaste årens ersättningar och bonusprogram, som skapat så mycket kritik och diskussion, har massivt stöd av de som sköter vanligt folks pengar.”

Marita Ulvskog kallades in för att skaka bekymrat på huvudet.

När nu en rad utländska fonder bestämt sig för att rösta nej till ett bonusprogram avfärdas det som ”kupp”, ”revolution” och ”ägarrevolt”. Damned if you do, damned if you don‘t.

Jag gör ingen bedömning av vare sig Lex Leo eller bonusförslaget. Jag undrar bara om inte rapporteringen hade låtit helt annorlunda om det var Alecta eller någon AP-fond som dragit i bromsen.