ed ett valresultat som är det sämsta sedan den allmänna rösträttens införande går det inte, hur man än vrider och vänder sig, att kalla gårdagens resultat för annat än ett fiasko för Socialdemokraterna.

Det är dessutom fiasko nummer två och förhoppningsvis kommer årets valresultat innebära vad förra valets nederlag inte innebar – nämligen en fullständig självrannsakan och förnyelse.

Mona Sahlin var imponerande ärlig inför förlusten i sitt tal till partiet i söndags kväll. Den ärligheten måste hon hålla kvar vid och tvinga partiet att se i vitögat. En del i problemet under den gångna mandatperioden är otvivelaktigt att socialdemokratin lät sig luras av det höga stödet som följt dem sedan 2006. Man slappnade av och hoppades att få vila på gamla lagrar.

Men gamla lagrar räcker inte. Redan vid förra valet talades det om att lägstanivån nu ”måste” vara nådd. Det finns en föreställning om att X antal procent av den svenska befolkningen är nästintill genetiskt socialdemokratisk. När botten nu åkte ur och S landade på 30,9 procent börjar det kanske bli dags att göra upp med den föreställningen. Tänk om svenska folket inte alls har socialdemokratin i blodet? Tänk om det är flera meter kvar ner till den där bottnen?

Av demokratiska skäl önskar jag mig emellertid att oppositionen skärper och förnyar sig. I de flesta avseenden – dock ej alla – är Alliansen för närvarande överlägsen sina motståndare. Detta betyder inte att Alliansen är så fantastisk, bara att Socialdemokratin har varit särskilt undermålig i valrörelsen och under åren. I längden är detta ett ohållbar situation. För den demokratiska spänstens skull krävs ett gott tuggmotstånd för såväl regering som opposition. Om sedan oppositionen på längre sikt leds av Miljöpartiet eller ett förnyat socialdemokratiskt arbetarparti, det är en annan femma.

Och framför allt något de måste reda ut själva.