Den brittiska tidningen Financial Times korade nyligen Mats Langensjö till Europas åttonde mest inflytelserika person i pensionsbranschen. Han är pensionernas Mr Sweden, som en förvaltare kommenterade saken i FT. Det är en indikation så god som någon på vikten av den översyn av AP-fondernas regelverk som Langensjö har gjort. Det handlar om förvaltningen av svindlande cirka 870 miljarder kronor och om våra framtida pensioner.
När Buffertkapitalsutredningen presenteras i morgon kommer huvudförslaget inte att vara att de fem buffertfonderna i AP-fondsystemet slås samman till en enda. Det är bra men det räcker inte. Förslaget liknar mest en uppsminkad omväg för att uppnå den sammanslagning till en fond som Anders Borg uttalat sig för och som även Langensjö egentligen förordar.
Efter kritik mot risken för politisering är huvudförslaget i enlighet med direktiven i stället en modifierad modell som visserligen innebär att det tillskapas en myndighet med en chef och en styrelse, men att det samtidigt bildas tre separata förvaltningsenheter med egen chef och styrelse (DI 15/8).
Men spelar det verkligen någon avgörande roll? Sittande regering blir huvudman för hela härligheten. Frågan om risken för politisering måste därför väga mycket tungt i granskningen av förslaget.
Den stora fonddebatten i Sverige har handlat om fackliga löntagarfondernas bildande och avveckling. Men den har också gällt politiska risker med de statliga pensionsfonderna.
Inför bildandet av AP-fonderna lanserade 1957 års pensionskommitté två förslag. Motiveringen för en modell med tre konkurrerande fonder var att det skulle leda till en minskad koncentration på kreditmarknaden. Om man i stället ville använda AP-fonderna som ett medel i den ekonomiska politiken var det rationellt med en förvaltare. Det blev tre fonder men med en huvudman.
När det var dags att inrätta den Fjärde AP-fonden i början på 1970-talet blev det politisk strid om makten. De borgerliga varnade – med stöd från Kapitalmarknadsutredningen – för att en fond med friare placeringsregler skulle bli mer politisk till sin karaktär och krävde att därför att den skulle ställas under Riksdagens granskningsmakt. Så blev det också. Det hindrade dock inte att Fjärde AP-fonden agerade politiskt och i strid med utredningens förslag till begränsningar.
Sedan dess har fondsystemet växt och omformats i omgångar. Pensionssystemet reformerades senast i slutet av 1990-talet och det är naturligt att det nu ses över. Som också OECD har betonat behövs en uppdatering av AP-fondernas verksamhet. Syftet med förslagen i utredningen, att sänka förvaltningskostnaderna och öka avkastningen på pensionskapitalet, är utan tvekan gott.
Är då inte risken för politisk styrning bara historia? Tja, det var bara rätt nyligen som krav restes på att pensionskapitalet skulle sättas in för att rädda bilindustrin. Det finns också exempel på andra länder som förskräcker. Som Assar Lindbeck skriver i sin memoar Ekonomi är att välja (Albert Bonniers förlag) apropå både löntagarfonder och statliga pensionsfonder:
”Minnet av hot mot ett pluralistiskt samhälle kanske är kort i den politiska debatten.”
Anders Borg vill ha en sammanslagning till en fond och efter DN:s kvittojournalistiska AP-fondsgranskning kan manegen tyckas vara välkrattad. Även om effektiviteten i förvaltningen av våra pensionspengar ökar, finns det dock all anledning att varna för att en monsterfond. Langensjös modifierade modell är mer aptitlig, men även med den är skulle det vara betydligt tryggare om den nya pensionsmyndigheten lyder under Riksdagen och styrs enligt samma principer om oberoende som Riksbanken (jmf Malin Björkmo, Fyra dyra fonder?, ESO 2009).
Det har hänt förr att vägen till helvetet kantats av goda intentioner.
Anders Borg vill stöpa om pensionssystemet.
