Häromdagen presenterade Skolverket en rapport som visade att skillnaderna mellan olika skolors resultat ökar, varför verket önskade skärpning från kommunerna. I debattartikeln på Brännpunkt 4/5 kunde man läsa följande:

”Skolornas elevsammansättning förändras men efter nya mönster. Den socioekonomiska segregationen tilltar inte dramatiskt, men segregationen mellan skolor med avseende på utländsk bakgrund ökar märkbart. Skolverkets studie visar dock att resultatskillnaderna endast till en viss del kan förklaras av ökad skolsegregation i traditionell mening som föräldrarnas utbildningsnivå och utländsk bakgrund.”

Alla de traditionella faktorerna finns alltså där, men också nya mönster. En viktig orsak till att skillnaderna ökar är det fria skolvalet, säger Skolverkets vd Anna Ekström i Ekot:

– Vi har fått en ny sorts uppdelning på skolor som vi inte har sett förut. Den består i att ambitiösa elever söker sig till skolor där det går många andra ambitiösa elever och därmed får vi större skillnader mellan skolor.

Skolvalet ökar alltså skillnaderna. Jo, det ter sig logiskt. Det är klart att ambitiösa elever söker sig till skolor med andra sådana. Här liksom i många andra situationer söker kakan den berömda makan. Men rent principiellt kan vi ju inte vara emot att tio ambitiösa elever i en i övrigt lågpresterande skola tar chansen att söka sig bort? Eller? Föredrar vi att ha dem kvar på problemskolan och använda dem som skolpolitiska stötdämpare? Vad ger oss rätten att göra det?

Nej, just det. Inget.

I en intervju i Ekot (4/5) är S-ledaren Stefan Löfven utmärkt tydlig om skolvalet. På frågan om det bör stoppas eller ändras svarar han nej. Däremot klurar han på om hur skolorna skulle kunna förmås att skapa mer blandade elevgrupper och då blir det rörigt. Dels undrar man hur rätt blandning ska uppnås utan att köra över åtminstone några barns fria skolval. Dels undrar man vilken av de olika segregationsfaktorerna som Löfven siktar på.

Han talar i ena stunden om sin barndom då han som arbetargrabb gick i skolan med företagsledares barn – det vill säga det socioekonomiska exemplet. Sedan talar han i ospecifika termer om att få in ”olika kategorier så att säga”. Vad avses här, tro? Föräldrars utbildningsnivå? Utländsk bakgrund? Eller är det kategorierna ambitiösa respektive mindre ambitiösa elever som behöver blandas? (Hur gör man förresten det utan att göra en ”sortering” som är långt hårdare än vad många socialdemokrater brukar hävda att tidiga betyg utgör?)

Genomgående i intervjun är att Löfven inte vill ge policyförslag – detta ska överlåtas åt skolorna. Från politikerhåll ska endast uppdraget ”Var god bryt segregationen” formuleras. Smidigt.

Det fria skolvalet behandlas ofta som en nyckel till allt i svensk skoldebatt. Borgare mässar om dess härlighet, motståndare beskyller det för allt dåligt. I själva verket är det varken en magisk trollformel eller roten till allt ont. Däremot finns det skäl att fundera över hur man kan stärka de resurssvaga grupper som i dag inte utnyttjar skolvalet.

Tillsynen är också en allt mer överhängande uppgift. Det är de dåliga skolorna som behöver bli bättre, skriver Friskolornas Riksförbunds Mikaela Valtersson och Gunvor Engström på Newsmill ( 5/5). Poängen är enkel men korrekt. Det är de dåliga skolorna som måste åtgärdas. Det finns skolor i Sverige som presterar så illa att tvångsförvaltande räddningsoperationer borde övervägas. När det gäller yngre generationers framtid är det ett offentligt ansvar att reagera snabbt och beslutsamt.