Använd huggtänderna i tandvårdsdebatten

Socialminister Göran Hägglund talar tänder i Expressen (20/3). Den 1 juli träder regeringens nya tandvårdspolitik i kraft. Det statliga stödet ökar dramatiskt, det ges stimulans till regelbunda tandläkarkontakter och det nya högkostnadsskyddet tar bort risken för de ekonomiska käftsmällar som man kan råka ut för idag.

Det ska bli ytterst intressant att se hur Hägglund och hans regeringskolleger sprider budskapet om förändringarna i tandvården; det blir en sorts lackmustest. Finns det nytt tryck och självförtroende hos Alliansen, som man har kunnat ana efter jul? Eller sitter man fast i en defensiv hållning? Blir pappret blått eller rött?

Hittills har det ju varit väldigt mycket Idol över regeringens opinionsbildning. En efter en och gång efter gång har ministrarna gått ut på scen och framfört sitt senaste nummer – för att bli sågade jäms med fotknölarna. Istället för samhällsdebatt har vi haft regeringskritik. Socialdemokraterna har hållit sig i kulisserna, och statsråden har fått stå där ensamma i strålkastarljuset och höra klagomål från domarna och visslingar från publiken.

Politiken har blivit recensioner av propositioner istället för jämförande av alternativ, och då blir tonläget ofelbart kritisk.

Det är klart att ministrarna måste berätta vad deras politik går ut på i sak. Men att lägga fram konkreta förslag är bara halva politiken. Den andra halvan är att sätta in förslagen i ett större sammanhang, förklara idéerna bakom och kontrastera dem mot de undermåliga alternativ som de politiska motståndarna har att erbjuda.

Ibland får man känslan att en del alliansföreträdare tycker att det är under deras värdighet att söka konflikt med socialdemokratin och stödpartierna, men det är en inställning man inte har råd med. Det är orimligt förhoppningsfullt att tro att man får väljarnas stöd enkom på kraften i det politiska innehåll man presenterar; det man måste jobba på är att bli det mer attraktiva av alternativen som står till buds.

Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann har sagt att man ska öka trycket i kritiken av Mona Sahlin. Det vore utmärkt, men utanför partiledardebatterna i riksdagen har man inte sett mycket av det ännu.

Ta nu tandvårdsreformen som exempel. Ett arbetssätt är att snällt berätta om vad som ändras den 1 juli och hoppas att människor ska bli imponerade av allt det nya. Risken är då överhängande för att debatten ska domineras av felfinneri och invändningar mot enskilda inslag. Politiska motståndare och särintressen får chans att plocka ned helheten i bitar – som de har gjort med så mycket annat sedan valet.

En annan väg framåt är betona kontrasten: att aldrig nämna Alliansens bitiga förslag utan att påminna om vänsterpartiernas tomma tugg. Göran Persson pratade gärna om dåliga tänder som förhatlig klassmarkör, men när det kom till kritan fick han ingenting uträttat. Retoriken tillät honom att plocka moraliska poäng på de borgerliga, men orden blev inte till handling. Om Hägglund och de andra ständigt påminner om det och ställer Mona Sahlin till svars för att socialdemokraterna svek kommer debatten att bli en helt annan än om man bara håller presskonferens och intresserat undrar vad det ska bli för frågor.

”Klasskillnaderna är ganska tydliga i tandvården”, säger Ylva Johansson (s) till Expressen. Jaha, och vems ansvar är det?