Medan människor åt människor hölls spannmålsförråden stängda. Det är ett exempel på att den stora svälten i Ukraina 1932–33 inte bara hände utan var en – med den amerikanske historikern Robert Conquest ord – terrorhungersnöd. Stalins syfte var att bryta ned motståndet mot tvångskollektiviseringen och att få bukt med den ukrainska nationalismen. Miljoner människor dog.

Ukraina strävar efter att få Holomodor erkänt som folkmord. Att Ryssland aktivt kämpar mot detta understryker hur falskt president Medvedevs anklagelser om folkmord i Sydossetien klingar (med enligt officiella ryska uppgifter 144 ossetiska offer).

På ryska stockholmsambassadens hemsida finns ett dokument med titeln Brief Information on the Ukraine Famine in 1932 – 1933. Det är en resa tillbaka till tiden före Gorbatjovs perestrojka. Kort sagt är det inte mycket glasnost. I arsenalen ingår historieförnekelse och tal om antisovjetisk propaganda. Bara det att man använder gammal sovjetisk vokabulär ger rysningar.

Det är inte så att svälten förnekas. Tvärtom påtalas tystnaden i den sovjetiska historieskrivningen och att hungerkatastrofen endast mer bisatsvis omnämndes som problem med livsmedelsförsörjningen. Men sedan handlar det mesta om utländska konspirationer med USA i spetsen, särskilt efter det kalla krigets utbrott. Modern forskning om hungerkatastrofen vid Harvard och The Hoover Institution avfärdas som propaganda.

Att tystnaden i Sovjetunionen bröts under perestrojkan ses i perspektiv av anti-sovjetiska motiv. ”Våra motståndare”, skriver man, hävdade att svälten endast drabbade det ukrainska folket och var uttryck för en medveten politik. Men att bara Ukraina skulle ha drabbats är det ingen som hävdar.

Som stöd för sin sak citerar man utan frågetecken politiker som var direkt ansvariga för katastrofen: vi ska förstå att redan den dåtida kritiken var utslag av en antisovjetisk kampanj i syfte att bryta loss Ukraina ur Sovjetunionen (där det så att säga rätteligen hörde hemma). Ett annat skäl som lyfts fram är den påstådda viljan att utestänga Sovjetunionen från den internationella spannmålsmarknaden. Däremot sägs inget om att Stalin exporterade spannmål medan miljoner svalt ihjäl.

Det här är inte bara dålig historia – parad med rädsla för att den ryska krigföringen i Tjetjenien ska hamna på listan över folkmord. Här tydliggörs en tankebild från det förflutna med Väst som motståndare och staten som utsatt för utländska konspirationer. Det kan till och med framstå som att Ukraina driver frågan om folkmord som ett resultat av utländska inflytelser. Därmed säger man också indirekt att de orangea går i främmande makts ledband. Efter Georgien är det ett illavarslande budskap. Krim är som gjort för en repris av Sydossetien.

Utrikesministeriet hävdar att Ukraina håller Ryssland av idag ansvarig för svälten. Det är i sådana fall fel, men genom att bli historieförnekare faller ett slags medansvar på Putinregimen. Och det blir inte bättre av att Ryssland låter som om Sovjetunionen fortfarande existerade.