Det kan inte vara lätt, att vid sammanträdesbord avgöra vad som är rätt löner för var och en inom varje bransch på arbetsmarknaden. Det är som att konferera om var marknadspriset på en tjänst eller vara ligger och var utbud och efterfrågan möts. Men nu är detta modellen för svensk lönepolicy. Representanter för dem som säljer sina tjänster respektive köper tjänsterna möts, sammanträder och beslutar.

Välutvecklad mötesteknik och en gemensam målbild om verklighetsförankrade reallöne-ökningar och återhållen inflation har gjort att modellen tjänat parterna väl under de senaste 15 åren. Höga krav från fackförbunden har ofta varit ingångsvärdet, medan arbetsgivarna knorrat och tagit sig åt plånboken – det är så man gör i förhandlingar. Men båda parter har förhållit sig till verkligheten och generellt sett nått rimliga avtal.

I år är det andra toner. Det föreligger ett krav på löneökningar inom handeln med 4,7 procent (5,5 procent för unga) som ett antal LO-förbund ställer sig bakom. Detta ska jämföras med överenskommelsen inom industrin och stora delar av tjänstesektorn som ligger betydligt lägre, på 2,6 procent. Kommer man inte överens väntar strejk och så kallade sympatiåtgärder.

Samtidigt på debattplats i Svenska Dagbladet: LO:s ordförande och chefekonom presenterar lösningen för full sysselsättning och vill på så vis förtydliga arbetarrörelsens grundläggande uppgift. Partiets ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson är vad man skulle kunna kalla försiktigt positiv och framhåller hur viktigt det är att personer som står utanför arbetsmarknaden hittar vägar in. (Det är svårt att föreställa sig motsvarande situation på arbetsgivarsidan: Urban Bäckström skriver debattartikel med politiska förslag som Anders Borg uppmuntrande kommenterar och lovar att titta på.)

Det måste för de allra flesta vara svårt att se hur full sysselsättning och löneökningar på nära 5 procent ska kunna förverkligas. Dessutom samtidigt. Den som läser LO:s förslag i SvD kommer inte finna det lättare. Det är som om skribenterna bortser från att jobb skapas i företag, inte av parterna och inte i regeringskansliet.

Fackens krav på löneökningar i handelssektorn och LO-ledningens idéer om hur full sysselsättning ordnas genom politiska åtgärder, kan lätt uppfattas som ett drömskt och kanske verklighetsfrånvänt beteende.

Trots att det bara är tre år sedan verkar 2009 års avtalsrörelse väldigt avlägsen. Avtalet mellan Metall och arbetsgivarna gav Stefan Löfven då status som en realistisk fackledare som såg löner och jobb som ett resultat av villkoren för näringslivet. Kanske vore utökad facklig-politisk samverkan trots allt en god idé. Mellan Löfven och Handels.