Många läsare kommer tyvärr att känna igen sig i Maciej Zarembas reportageserie (DN) om mobbing i arbetslivet. Var femte upplever sig, enligt en undersökning, vara trakasserad eller mobbad på jobbet i någon utsträckning. ”Upplever” är ett svårt begrepp, men hur som helst är det för många.
Att diskutera de grova kränkningar som Zaremba tar upp i termer av lagstiftning är inte orimligt. Därtill kommer de som ”bara” inte trivs. Mindre allvarligt än det Zaremba beskriver, men sannolikt också betydligt mer utbrett.
Men det finns flera problem. De som uppges vara ansvariga för trakasserier och utfrysning instämmer sällan i anklagelserna. Sannolikt för att de inte vill erkänna ett uselt beteende. Men man bör också väga in möjligheten att det – i varierande grad – finns ett subjektivt element i olika former av otrivsel på jobbet.
Klumpen i magen på söndagskvällen, ovanan att vakna klockan fyra och inte kunna somna om och irritationen som följer med hem är kanske inte alltid orsakade av regelrätt mobbing. Att inte passa in i arbetslaget eller att inte känna att arbetsuppgifterna är stimulerande kan vara nog så knäckande. Problemen ska inte förringas. De stressymptom som personer upplever är i högsta grad verkliga. Däremot säger det något om svårigheten att rätta till en arbetsplats där någon inte trivs med arbetsmiljöåtgärder eller straffpåföljder.
Det är långtifrån säkert att håglösheten försvinner för att kollegorna får en reprimand eller för att man blir omplacerad.
För några år sedan jämförde studien The Economics of Prozac olika kanadensiska delstater med olika starkt anställningsskydd och kunde bland annat visa att trakasserier på arbetsplatser utvecklats till ett sätt att bli av med personer. Man fann ett samband mellan starkt anställningsskydd och olika typer av stress.
Antagligen fungerar det åt andra hållet också: på svensk arbetsmarknad ligger fokus på att behålla ett arbete, snarare än få ett nytt. Stabilitet främjas före flexibilitet. Rörligheten är låg.
Då är det inte konstigt att även den som inte trivs drar sig för att söka ett nytt jobb. Trots att det skulle kunna vara den bästa lösningen. När människor som inte trivs tillfrågas varför de tvekar att byta jobb blir svaren: Vad skulle jag annars göra? Jag är för gammal. Jag vill inte förlora min plats i turordningskön.
Karriärcoachen Torild Carlsson har till och med ett namn för det som liknar utbrändhet och som orsakas av att den som inte trivs stannar kvar för länge på ett jobb – fastbrändhet. Inget var roligt och självförtroendet var lågt, beskrev en drabbad tillståndet (Aftonbladet 17/5 2006). När det gått så långt är det inte konstigt att man tvivlar på möjligheten att få ett annat jobb.
Zaremba frågar retoriskt vad det kostar att låta en person bli så utmobbad att han aldrig mer kan jobba – i kronor, det psykiska lidandet oräknat. Vad är då den totala prislappen för ett arbetsliv där människor blir fastbrända, sjukskriver sig eller underpresterar på grund av vantrivsel?
Starka anställningsskydd motiveras i termer av trygghet, men vad kostar den? Om priset stavas fastbrändhet kan det mycket väl visa sig vara för högt.
