I dag lanserar Socialdemokraterna nya insatser för Libyen med hopp om att ta hem inrikespolitiska vinster. Den raka politiska linjen är att inta den för tillfället passande ståndpunkten – ett slags säkerhetspolitikens motsvarighet till kvartalskapitalismen.

Först tryckte S på regeringen för att Sverige skulle bidra till genomförandet av FN-resolutionen om upprätthållande av en flygförbudszon och skydd av civilbefolkningen i Libyen. Sedan tryckte man på en annan politikknapp för att göra dem i partiet som lider av Nato-noja glada och drev på för att de åtta Jas-planen bara skulle göra en spaningsinsats.

För att fullända reträtten deklarerade Håkan Juholt att när det löpande tremånaderskontraktet går ut ska Sverige avbryta sin del av den internationella insatsen och flyga hem Jas. Sverige har gjort sitt och andra får göra resten av jobbet, menade Juholt.

Kritiken lät inte vänta på sig – och då inte minst från den internationalistiska delen av partiet. Och se, vips behövs nu fortsatt svenska militär närvaro i Libyen.

För att inte förlora ansiktet hävdar dock Urban Ahlin och Peter Hultqvist att flyget ska ersättas av marinen. Det är till sjöss som Sverige behövs, heter det. Flygförbudszonen menar man nu är i kraft, samtidigt som man utan att blinka struntar i den del av FN-resolutionen som rör skyddet av civila. Helt plötsligt ser man det till och med möjligt att sätta in fredsbevarande marktrupper. I alla fall till dess de ska åka i väg, får man förmoda.

Man skulle kunna tro att socialdemokraternas utrikes- och försvarspolitik bestäms vid roulettebordet på Casino Cosmopol. Det politiska hjulet snurrar och så får man se var kulan stannar.