Bismarck lär ha jämfört lagars tillkomst med korvars, man mår bäst av att inte veta hur de kommer till. Så är det ibland med partipolitik, en kontaktsport där den riskerar att bli nedsparkad som inte har garden uppe.
Anne-Marie Pålsson kom 2002 oförberedd ”mentalt och intellektuellt” till riksdagen. Det skriver hon själv i en rapportbok, Knapptryckarkompaniet (Atlantis), från en position vid politikens skurhink på Helgeandsholmen. Så sammanfattar hon sina åtta år: ”Blev jag en bra politiker? Svaret är nej.”
Förklaringen är en kulturklyfta. Pålsson hade fel förväntningar på 1) sitt eget inflytande, 2) rationaliteten i beslutsfattandet, 3) utfallet av sin kritiska hållning. Hennes bakgrund i akademien gör att hon inte känner sig hemma, van som hon är att stiga in på seminariet, slå fast vad som är vetenskapens ståndpunkt och inkassera kollegernas instämmanden.
Så fungerar inte maktutövning. Pålsson ger därför förslag till konstitutionella reformer och förändringar av arbetsformer för att råda bot på ett demokratiskt underskott. Flera känns igen från statsvetenskapens studier och grundlagsutredningar och är förvisso värda saklig diskussion. Men det som har fångat medial uppmärksamhet är – förstås – inte dessa viktiga sakfrågor utan indiskretioner om interiörer i den egna riksdagsgruppen.
Något påminner hennes vandring i jämmerdalen om Alices i underlandet; under stigande förvåning upplever hon möte efter möte där kollegerna applåderar partiledaren utan att ha tillfrågat henne. Dessa sviker sitt kritiska uppdrag i en miljö ”full av skvaller, förtal, konspirationer, fjäsk, intriger och ränksmiderier”, en verksamhet som ”bygger på dubbelspel och falskhet” – allt för att undvika den placering i kylskåpet som en frostnupen Pålsson tycker sig ha upplevt.
Dessa avslöjanden påminner om något som brukade sägas om Allan Hernelius, chefredaktör i Svenska Dagbladet och ordförande i utrikesutskottet: att han ofta tilltalade omgivningen med upplysningen att idag serverade riksdagsrestaurangen stekt strömming som vore det en statshemlighet.
Pålsson var emot EMU, Lissabonfördraget, överskottsmålet och andra partiståndpunkter. Hon insåg inte att politik är ett lagspel och att man måste få kamraterna med sig för att åstadkomma något. Hon tycks tro att det var mindre hierarkiskt förr.
Hon nämner inte grupparbetet i de utskottsvisa partikommittéerna och deras påverkan via departementskontakter. Hon utelämnar det faktum att flera ”olydiga” allianspolitiker befordrats till statsråd och utskottsordförande. Hon bortser från att mediernas ökade makt ersätter annan kontroll i systemet. Hon verkar ha missat grundlagens paragraf: ”Regeringen styr riket” och hon förklarar inte varför statsministern måste kunna lita på sin riksdagsgrupp.
Synd det, när hon nu hade chansen.
Mats Johansson är riksdagsledamot (M) och var under åren 2006-2010 kollega till Anne-Marie Pålsson.
