Ta fram förslag på reformer som förbättrar låg- och medelinkomsttagarnas möjligheter att spara! Det uppdraget fick Moderaternas partistyrelse vid partistämman i Örebro för drygt ett år sedan. Stämman gav nämligen ett rungande bifall till motionen ”Ökat sparande för hållbar tillväxt” av riksdagsledamöterna Johnny Munkhammar (som gick bort i augusti i år) och Henrik von Sydow.

I motionen argumenterar Munkhammar och von Sydow övertygande för att den framgångsrika arbetslinjen bör kompletteras med en sparfrämjande politik, som gör Sverige till mer av ägar- och mindre av låntagarsamhälle. En kort passage förtjänar att citeras i sin helhet:

”Ekonomisk egenmakt är en fråga om såväl samhällsekonomi som ökad självständighet, trygghet och frihet. När fler får möjlighet till lite större besparingar skulle fler våga säga adjö till sin chef och byta jobb. Fler skulle ha kapital att starta företag. Man skulle klara kriser bättre. Beroendet av beslut hos olika myndigheter skulle minska. Långsiktigt tänkande och ansvarstagande skulle uppmuntras. Strävsamhet och flit skulle premieras och fler skulle få möjlighet att anpassa sitt grundskydd efter de egna förutsättningarna.”

Just så. Ett spritt personligt ägande är en förutsättning för att idéer ska kunna prövas i praktiken och därmed för utvecklingskraft och ekonomisk tillväxt.

Men enskilt ägande handlar om mer än så: det främjar mångfald och maktdelning och minskar beroendet av olika sorters makthavare. Förbättrade villkor för personligt ägande är ett viktigt bidrag till att stärka frihetens kultur.

Men ännu har det inte hörts något från Moderaternas partistyrelse i denna fråga. Däremot har en M-arbetsgrupp just lagt fram en rapport om hur bra det är med offentligt ägande (fast rapportförfattarna föredrar det jolmiga uttrycket gemensamt ägande, som om de statliga jättekoncernerna och kommunala bolagen var samfälligheter eller släktgårdar).

Moderaternas fokus på privatiseringar har kommit till vägs ände, skriver toppmoderaterna Anna Kinberg Batra och Peter Norman: ”Varken ägandet eller eventuella försäljningar har i sig något egenvärde.” Det är fortfarande inte uteslutet att något av de statliga företagen kan säljas. Men det får inte ske av idémässiga skäl. Största möjliga ”samhällsnytta” är det enda godkända kriteriet.

Arbetsgruppens ledamöter anser sig uppenbarligen ta ännu ett steg i det progressiva projektet att befria Moderaterna från varje tillstymmelse till kärna och idémässig övertygelse, men där tar de miste. Vad de gör är inte att avskaffa sina värderingar utan att byta ut dem mot nya: försäljningsintäkter ska alltid smälla högre än frihet.

Som ledstjärna känns det inte så rasande attraktivt. Och gör det partiet mer lockande för väljarna? Jag är inte så säker på det. Om något har nått vägs ände är det Moderaternas taktik att demonstrera sin radikalitet och modernitet genom att tala illa om sitt förflutna. Den känns bara tröttare för var gång den upprepas.

Klart man ska ändra sig när man haft fel. Men när man haft rätt?

En och annan moderat lokalpolitiker må ha varit väl angelägen att ta farväl av kommunens egendom, men det som verkligen har kännetecknat M i ägarfrågorna är att partiet har stått upp för det enskilda ägandet när detta varit hotat av socialistisk politik och en expansiv statsmakt. Utan tufft borgerligt motstånd i den stora planhushållningsdebatten på 1940-talet eller i striden om löntagarfonder på 1970- och 80-talen hade Sverige gjort historiska misstag.

Men var ska partiet hämta stöd för motsvarande insatser ifall behov skulle uppstå i framtiden? ”Nya moderaternas slutsats är att ägandet och driftsformerna bör prövas från fall till fall”, heter det nu. Vad i all världen ska det betyda? Att det inte är någon principiell skillnad mellan förstatligande och privatisering och att politiker bör ha fritt fram att satsa på endera? Jag hoppas verkligen att det inte är så de tänker, men varför skriver de då som de skriver?

Arbetsgruppen är ängsligt angelägen att övertyga människor om att moderater inte vill förskingra allmän egendom utan ta väl hand om allt från LKAB till kommunala äldreboenden, och om partiet nu tycker att det måste sägas, så varför inte? Men det betyder inte att vi har nått det idealiska förhållandet mellan offentligt och privat ägande eller att det är det offentliga ägandet som behöver lyftas fram och sättas på piedestal.

Var finns den maktanalys som man hittar hos Munkhammar och von Sydow? Statsföretagen ensamma är värda runt 580 miljarder kronor, och staten äger långt mer än så, medan en stor andel av hushållen helt saknar egna förmögenheter. Bryr sig De nya moderaterna om det? Inte så mycket att döma av vad vi hittills har sett.