Den 4 september hålls årets upplaga av Mods vs. Rockers i Stockholm. Detta till minne av upploppen i Brighton våren 1964, som sedermera förevigades i The Whos film Quadrophenia (Franc Roddam, 1979).
För en liten men livskraftig subkultur är detta en av årets höjdpunkter. Som tidigare möts två korteger, med scootrar i den ena och caféracers i den andra.
Autenciteten i dofter, motorljud och synintryck säkras av att arrangörerna bara välkomnar veteranscootrar ”av märken som Lambretta eller Vespa” (men kan ge ”dispens för spanska Serveta eller indiska GP”). Förare bör bära parka, och ”jeans är ok, men gärna kostym”. Skor: ökenkängor eller Dr Martens. Särskild ”stilpolis” kontrollerar.
Själva begreppet mod härleds ur modernist. Men det moderna utgår här alltid ifrån ett fruset ögonblick våren 1964. Eller för all del våren -65. Kanske rentav -66 eller -67. Men inte -68, för då hade det definitivt gått förlorat.
På film ligger höjdpunkten vid Michelangelo Antonionis Blow-Up (1966). Musik blir inte mer angelägen än i en nyligen framgrävd northern soul-inspelning, och klädmodet aldrig hippare än hos The Small Faces.
I dagarna har musik- och kulturskribenten Andres Lokkos två enormt tjocka artikelsamlingar Andres 1989-1998 och Lokko 1999-2009 (Modernista) nått bokhandlarna. Det är stundtals lysande läsning, som alla prenumeranter på gamla Pop – eller SvD – vet.
Berätta det inte för honom, men Andres Lokko är sannolikt den mest konservativa kraft svensk kulturjournalistik upplevt. Han uppfostrar läsaren i allt från klassiskt välskräddat herrmode till Ingmar Bergman, men ägnar förstås mest tid till att mejsla ut en musikalisk kanon.
Lokkos vurm för det urbrittiska (som får honom både att flytta till London och placera drottning Elizabeth på bokomslaget), hans kamp för en elitistisk kultursyn, fasor inför samtidens förfall och kärlek till Horace Engdahl, borde enligt alla rimliga kriterier placera honom till höger.
Ja, man kan se honom som Johan Hakelius onde halvbror. Det är bara några år som skiljer. Hakelius skriver om Döda vita män (Atlantis 2009), medan Lokkos intervjuobjekt är på god väg.
Men Lokko kallar sig modernist, och hans produktion kan bara begripas utifrån det.
Allt som verkligen är bra, gjordes enligt denna ideologi på 1960-talet. De goda saker som trots allt kommit därefter, är alla sådana som anknyter till modernismens frusna ögonblick. Det gäller Paul Weller och The Style Council (”drömmen om socialistisk soulmusik i sylvassa pressveck”). Det gäller Bobby Gillespies pottfrilla, och det gäller till och med bröderna Gallaghers bråk i Oasis – som minner om Ray och Dave Davies i The Kinks.
Lokkos så kallade socialism bör förstås med samma begreppsram. När han läser Jan Myrdals ”kultur- och samhällskritiska texter från sextiotalets mitt framstår de som så fruktansvärt moderna”, till exempel. I de texter som behandlar politik är socialismen aldrig konkret, utan bara en förhoppning eller en nostalgisk dröm (gärna med Margaret Thatcher i fienderollen, som under de formativa mod revival-åren). Ett fruset ögonblick.
”Ideal och drömmar som står för något högre”, kallar Lokko det. ”Om ens ideal och drömmar saknar verklighetsförankring i rådande ekonomiska klimat så gör det ingenting. Absolut ingenting.” Det är helt enkelt bara en annan variant på slagordet från modsens aldrig utslocknande northern soul-scen: Keep the faith!
Tankefiguren att det moderna är det som var modernt på 1960-talet är Lokko inte ensam om. Den syns i konstlivet, där Moderna museet aldrig varit mer så än under Pontus Hultén. Eller i arkitekturen, där inget kan resa sig över Hötorgsskraporna.
Det vore kanske frestande att påpeka att denna modernism nu upprätthålls av historiska sällskap som iscensätter forna bataljer (lajv, som det heter nuförtiden). Men gör inte det. Då kanske Andres Lokko tappar tron på sin annars konservativa gärning.
