Var fjärde år vid den här tiden brukar det sägas ungefär samma sak.

Att de gamla olympiska idealen är borta. Att det är för mycket fusk och pengar inblandat. Att elden har slocknat. Att det var bättre förr.

Och visst, ett sommar-OS är ett enormt jippo. När facklan tänds ikväll på nybyggda Olympic Stadium markerar det invigningen av vad som sannolikt blir de dyraste olympiska spelen i historien.

Och absolut, det förekommer mycket fusk. Den internationella antidopningsbyrån Wada gick i veckan ut med att man hittills stoppat 107 dopade idrottare från att delta i London-OS.

Medaljen har onekligen en baksida. Vi kan tyckas befinna oss ganska långt ifrån OS-pionjären Pierre de Coubertins ideal om kulturell fostran och ansträngningens glädje.

Men om man ska vara ärlig så har det nog aldrig funnits något idealiskt OS. Inte ens på tiden då spelen var strikt reserverade för amatörer.

Den här sommaren är det hundra år sedan en fattig amerikansk friidrottare med indianskt påbrå vid namn Jim Thorpe gjorde entré på Stockholms Stadion.

Naturbegåvningen Thorpe krossade allt motstånd, tog guld i klassisk femkamp och tiokamp och satte världsrekord.

”Du är den främste atleten i världen”, sa Gustav V vid pris- ceremonin. ”Tack, kungen”, ska Jim Thorpe ha svarat.

Efter spelen uppdagades det dock att Thorpe två år innan OS deltagit i några baseballmatcher och för det besväret tagit emot 60 dollar. Thorpe diskvalificerades och fråntogs alla medaljer.

Amatöridealen gynnade inledningsvis en aristokratisk elit. Senare kom den att passa Sovjetunionen och Östtyskland som kunde skicka idrottare som var avlönade av staten. De bästa idrottarna i Väst, som hade sponsorkontrakt, fick däremot inte lov att delta.

OS har alltid varit mycket mer än bara idrott. I Berlin 1936 demonstrerades detta kusligt tydligt. Men också under kalla kriget då OS förvandlades till en spelplan för stormakternas propaganda. London-OS har kritiserats för att vara för kommersiellt, för dyrt och för säkerhetsfixerat. Helt enkelt för mycket av det mesta.

Det verkar dock inte spela någon större roll. De närmaste 17 dagarna kommer uppskattningsvis 3,6 miljarder människor ändå att sitta som klistrade vid tv-sändningarna. Och bland merparten av idrottarna finns det inget som slår ett OS-guld.

Vad är det då som gjort att OS har överlevt bojkotter, diskningar, terrorattentat, två världskrig och otaliga dopningsskandaler?

Kan det vara flaggan med de fem sammanlänkade ringarna? Flamman i Olympia? Nationssymbolerna? Traditionerna?

Vi tror ofta att människan gjort sig fri från ritualer. Men ceremonier har alltid varit ett viktigt sätt för människan att markera gemenskap och tillhörighet. OS är civilisation.