Så ytterst odiplomatiskt. Det är den diplomatiska beskrivningen av hur diplomatkåren känt inför Wikileaks tjuvöppnande av den amerikanska diplomatposten. Det är lätt att förstå varför. Öppenheten skapar arbetsmiljöproblem. Som Torsten Örn, en av Sveriges mest erfarna diplomater skriver i boken Varför diplomati (Wahlström & Widstrand, 2002) ingår rapportering hem som en central del i jobbet. Några citat.
”En utländsk diplomat kan inte rimligen begära att verksamhetslandets företrädare ska prata bredvid mun och avslöja mer än de egentligen får, men man bör eftersträva ett förhållande som gör det naturligt för dem att säga så mycket de kan och som gör det svårare för dem att avvisa en eller ljuga en rakt i ansiktet.”
”Diplomater har i flertalet länder privilegierad tillgång till högre befattningshavare, politiker med flera i landets toppskikt. Många av dessa kan också var mer villiga att dela med sig av sina synpunkter till en person som under hemligstämpel rapporterar till sin regering än till en person som avser att publicera dem.”
”Ofta blir samtalen också mer givande i en mindre officiell miljö än vederbörandes tjänsterum, till exempel vid ett lunchbord. Gäller det en aktuell fråga, där man inte anser det motiverat eller lämpligt att begära tid hos någon högt uppsatt person, kan ett flyktigt sammanträffande på en nationaldagsmottagning eller liknande tillställning ge ett bättre tillfälle att – till synes i förbigående – ställa just den fråga man vill ha besvarad.”
”En beslutsfattare kan ibland också finna det på gång värdefullt att tänka högt tillsammans med en initierad utländsk diplomat. Det finns under hemligstämpeln ett slags speciell yttrandefrihet. Men den bygger på förtroendet att diplomaten inte missbrukar den. Det är därför som läckor ibland kan vara besvärande.”
Förtroende är hårdvaluta i det diplomatiska samkvämet och det devalveras när det läcker. I Wikileaks fall handlar det inte om några rännilar utan är snarast att likna vid ett vattenfall.
Det är länge sedan - med ett citat från Örns bok - president Jefferson skrev till sin utrikesminister: ”Det här är andra året i rad som vi inte hört av vår ambassadör i Madrid. Hör vi inget i år heller, får vi nog ta och skriva till honom.” Numera är problemet kanske snarare det motsatta. Att det rapporteras från ambassader och andra diplomatiska med råge.
Rapporteringen om vad den och den har haft att förtälja, skriver Örn, behöver inte alltid innehålla ”märkvärdigheter ” men ”nyanseringen och förhandsinformationen” kan ändå vara viktig. I dokumentmapparna från Wikileaks hittar vi uppgifter om att Fredrik Reinfeldt lyssnar på Filippa medan Muammar Ghaddafi följs av en yppig ukrainsk blondin som går under yrkesbeteckningen sjuksyster. Nicolas Sarkozy beskrivs som en kejsare utan kläder, Vladimir Putin som alfahanne och Mahmoud Ahmadinejad som Irans Hitler.
Inte så mycket egentligt nytt men väldigt genererande för USA. Det har varit en synpunkt på innehållet i diplomatsäcken. Men frågan är om det inte är mer besvärande för till exempel de ledare i Centralasien vars maktmissbruk och korruption blir uthängd till allmän beskådan, inte minst i de egna länderna.
Det här stämmer utan diplomaterna broderar och friserar har varit en annan reaktion på avslöjandena. Visst finns det en risk för misstolkningar eller faktaförsköningar, men att skjuta in sig på den är också ett sätt att punktera Wikileaks. Jag har gjort en faktakoll på en omfattande korrespondens (som jag dock är förhindrad att redovisa) och den visar i alla fall grönt ljus. Det har också talats om att diplomatin skulle komma att förändras som en följd av Wikileaks. I skenet av Örns bok om det diplomatiska värvet har jag svårt att tro det. ”Alla” behöver förtroligheten. Säkerheten kommer dock säkerligen att uppgraderas.
Wikileaks har kritiserats för att skada amerikanska intressen och det kan stämma i specifika fall som berör terrorism och Afghanistan. Den skada som Wikileaks åstadkommit genom att sätta informationsvapnet i händerna på herrar som Robert Mugabe och Aleksandr Lukasjenko visar också på bristande ansvar.
Mot det ska ställas att allmänhetens behov av öppenheten: det är så här som ”vi” verkligen tycker. Som att till exempel Saudiarabien anser att Israel inte är så mycket att bråka med utan att det är Iran som är det stora hotet.
Julian Assange låter sig tona fram som något av en fredsfurste som ska frälsa världen genom att visa hur den verkligen är:
”Vi tror på att vägen till rättvisa går via genomsynlighet och vi är på det klara med att slutmålet är att avslöja orättvisor i världen och rätta till dem.”
Jag kommer att tänka på Life of Brian. I själva verket kräver ju väldigt mycket av den läckande informationen kunskap för att den inte ska reduceras till infotainment.
