Alla kan inte leva på bidrag. Men alla kan bidra med något. Så sade Jan Björklund i det första talet som nyvald fp-ledare. Det borde ha varit en självklarhet och mötts med en gäspning. Men här bland världens bästa krusbär hade det laddning och visade mod. Det har satts likhetstecken mellan bidrag och godhet under så lång tid att det har kommit att ses som en politisk naturlag: den som är mest frikostig med statens medel har det största hjärtat. Och vice versa.

Alliansen utmanar nu denna märkliga föreställning. Det ger inte precis några billiga poäng i opinionen, men det är nödvändigt för att rädda balansen mellan offentligt och privat och stärka den enskildes ställning i samhället.

Regeringen Reinfeldt flyttar fokus från betala ut till bjuda in. I stället för att låta ännu fler bli beroende av det allmänna gör man en mix av nya öppningar och krav som främjar jobb och egen försörjning. Grundtanken är just att alla kan bidra med något. Det får Mona Sahlin att anklaga regeringen för att vara hård mot de svaga. Men varför skulle det vara mer solidariskt att betrakta hundratusentals svenskar i arbetsför ålder som uträknade?

Enligt näringsdepartementet (Afton- bladet 27/11) har antalet bidragsförsörjda minskat med 165 000 sedan oktober 2006. Till dels beror det på konjunkturen, men det regeringen har uträttat och sagt har haft stor betydelse. Deppande allians- politiker kan trösta sig med verkligheten. Efter ett enda år har tiotusentals hushåll lämnat beroendet av staten. Många tiotusen ”svaga” har tagit klivet ur sin svaghet.

Eller ja och nej. Svaghet drabbar oss alla. Var och en upplever stunder när man behöver stöd och hjälp (om än inte nödvändigtvis från staten) och så är det även efter att man gått från arbetslöshet till jobb. Men vad som har hänt på arbetsmarknaden sedan i fjol understryker vilken oerhörd förminskning av enskilda människor det ligger i att klassificera stora grupper som ”svaga” och utgår ifrån att de aldrig ska kunna klara sig själva.

I slutet av 1990-talet myntade center- debattören (då) och bloggaren (nu) Dick Erixon begreppet ”svaghetens moral” för en politisk kultur som krymper männi-skor och gör dem till klienter istället för att sporra och ge dem hjälp till självhjälp. När samhällsdebatten blir en tävlan om att vara mest utsatt och eftersatt, och politiken blir en tävling om att betala ut mest pengar, drabbas inte bara stats- finanserna och skattebetalarna utan också de som har svårt att reda sig även de bästa av dagar. ”Starka svaga” med stora intresseorganisationer i ryggen klarar sig, medan stödet till svårt psykiskt sjuka och hemlösa försummas. Och bilden av gemene man blir att han inte förmår särskilt mycket.

Svaghetens moral har fått särskilt för-ödande effekter i flykting- och integrationspolitiken. Människor som har haft initiativkraft och styrka nog att ta sig hela den svåra, långa vägen till vårt land behandlas som barn och fastnar i passi-vitet och bidragsberoende. Reportern Christer Lövkvist har nyligen skrivit en lika stark som hjärtskärande artikelserie i GP om social misär bland somalier i Göteborg, som formar sig till en svidande vidräkning med svaghetsideologin.

”Det är ’hålla handen’ hela vägen”, säger den somaliske tolken Abdulahi Mohammed till Lövkvist. ”De berövas sitt självförtroende och det enda de behöver göra för att få socialbidraget är att gå på SFI och se till att inte bli godkända där.”

Systemet vill så oändligt väl men följden blir ändå familjesplittring, fattigdom och socialt utanförskap. Ljuspunkterna är att flera intervjuade själva ser problemet klart och tydligt – och att integrations-minister Nyamko Sabuni talar klarspråk när hon ställs inför fakta: ”Vi har haft en attityd där vi trott oss kunna ta hand om istället för att ge stöd.”

Det är som om hon hade läst Svaghetens moral. Åtta år före Björklund, Reinfeldt och Sabuni skriver Dick Erixon: ”Om vi konstaterar att alla människor, på olika sätt och i olika skeden av livet, är både starka och svaga, kan vi dra slutsatsen att hjälpinsatsernas självklara mål och syfte måste vara att stimulera det starka i varje människa.”

Arbetsmarknad där man kan få jobb. Skatter som gör att man kan leva på sin lön. Välfärdssystem som kräver ansträngning och motprestation. Skola där man rustar sig för livet. Så ser alternativet ut. Att beskriva det är lika lätt som det är svårt att ta sig dit. Regeringen ska ha all heder av att man har börjat resan.