Av en händelse råkar jag springa ihop med Eva Toivonen inne på det gamla systemb­olaget vid Stora torget. Jag kommer ihåg Eva från gymnasieåren i Borlänge. Det här är nu inte som det låter – arbetarstad, system- bolagskö, 20 år senare – utan tvärtom.

Eva driver bolaget. Systemet har flyttat, och i dess gamla fina lokaler har Eva öppnat dels en affär med exklusiva och exotiska inredningsdetaljer och dels en bra restaurang, som naturligtvis fått namnet Bolaget.

Inredningen är personlig, men klassisk. Bordsskivorna ska ha levt ett tidigare liv på Opera­- baren, men Eva har naturligtvis fyndat dem på annons av någon som inte orkade ha en trave mar­mor i uthuset längre, och själv baxat ner dem till Gotland. Jag äter grodlår.

Bolaget kom till därför att Eva och hennes man ville jobba i samma stad och alltså ses mer, och det gör de nu. Jämt, faktiskt. De driver stället ihop, och det är mycket arbete. Eva berättar att det är bra beläggning i restaurangen, även på vintern, och att prylarna i butiken säljer som de ska. Och agenturen som Eva driver – hon importerar möbler och hantverk från mellanöstern – förser många svenska affärer med chica mosaikbord och lyktor och vad ni vill.

Hennes barn har lärt sig att leva med att mamma är företagare. Det gäller att hålla sig borta ibland, hade dottern sagt.

Ett par dagar i månaden är mamma extra grinig och sur, och då får man ligga lågt. Ja, för en gång i månaden har mamma moms.

Det går runt. Det är inte helt lätt att vara året runt-företagare på Gotland. Men det blir inte mycket över, säger Eva, trots att paret arbetar varje vaken timme. Hon skulle vilja göra lite vinst också, när affärerna är så goda.

Det är inte lätt att vara säsongs­företagare heller. I andra änden av Adelsgatan, uppe vid Söder­torg, träffar jag kocken Erik Fröderberg. Han och några kompisar från Stockholms restaurang­värld är nere över sommaren för att testa en idé. De har under våren totalt renoverat en sjavig sylta som de kaxigt döpt till Elit och inrett till hyfsad Stureplans­- nivå. Det funkar. Jag beställer in en rolig chorizo av scampi och lax.

Läget är inte det bästa. Tvärtom. Krogen ligger i helt fel ända av Visby, en bra bit från krog

stråken. Det hade nog varit enklare att fylla stället, säger Erik, genom att kränga pizza, men det är inte därför han driver restaurang. Han kompromissar inte.

Men det kräver en del. En lucka i restaurangens tak leder upp till vindsutrymmet där grabbarna kan sova. Den som för tillfället har familjen på besök får ta lägenheten i huset intill. Nästa helg kommer Eriks fru Petra och deras lilla Iris, men nu är det Christopher som bor där. Han har sålt sitt gamla bageri, berättar han, och till hösten vill han öppna en restaurang vid Gullmarsplan i Stockholm. Varför skulle man inte kunna ha en kvalitetsrestaurang vid Gullmarsplan?

Det är en risk, förstås, men värt att pröva. Förmögen förväntar han sig inte att bli.

Det är så de ser ut, som står för infrastrukturen i turistparadiset. De är tretti-nånting, och arbetar praktiskt taget dygnet runt. De tror på vad de gör. Och det går runt. Men pengar över blir det inte.

Hoppas att några av alla politiker hann lyssna på deras historier mellan ölbeställningarna.