Regeringen vill göra något radikalt åt svenskarnas exempellösa överutnyttjande av sjukförsäkringen. Dagens situation är resultatet av en attityd, understödd av ledande politiker, att aldrig ifrågasätta den som förklarar sig sjuk, och där epitetet ”sjukdom” åsatts snart sagt allt som kan tynga en människa. Läkarna har tagit skeden i vacker hand och intygat sjukdom för i stort sett alla som önskat det, med risk att annars betraktas som hårda och kalla. Det har gått inflation i vissa diagnoser, och de som verkligen är sjuka i exempelvis depression riskerar att misskrediteras.
Har man någon insikt i frågan är det uppenbart att ”arbetsoförmåga” i dagens Sverige oftast inte är ett medicinskt spörsmål, utan framför allt avspeglar vad som är socialt accepterat. De som otvivelaktigt har nedsatt eller upphävd arbetsförmåga på grund av svår sjukdom eller skada, utgör en försvinnande minoritet av de långtidssjukskrivna.
Frågan gäller alltså inte främst huruvida en person kan arbeta. De flesta som kan gå på sina
ben och är vid sina sinnens fulla bruk, har naturligtvis en viss arbetsförmåga, och många sjukskrivna är också aktiva med hästskötsel, hemsnickeri m m. Nej, frågan är om personen vill arbeta. Och med den extremt tillåtande attityd som länge varit förhärskande, blir följden det som vi nu ser. Vill man ändra på detta måste åtgärderna riktas åt rätt håll.
I dagarna har ett nytt sjukintygsformulär trätt i kraft. Det är mycket detaljerat och ska tvinga oss att verkligen motivera varför den sjukanmälde inte kan utföra någon form av arbete. Det låter kanske bra för den oinvigde, men systemet vilar på vanföreställningar:
Att läkare i gemen skulle ha speciell kompetens att bedöma arbetsförmåga. Det har vi inte. Vi är främst utbildade i att diagnosticera sjukdomar och, om möjligt, bota och lindra.
Det underförstådda antagandet är att en människa är en maskinliknande enhet där funktionsgraden kan anges till ett tal mellan noll och 100 procent. I själva verket finns lika många varianter som människor. Den ene ser
det som uteslutet att vara sjukskriven trots värk och sömnbesvär, den andre anser det otänkbart att arbeta alls eftersom han känner sig missförstådd av chefen.
I debatten om socialförsäkringarna har den enskildes ansvar äntligen börjat betonas. Ett sätt att understryka detta ansvar vore en reform enligt följande:
Den som söker ersättning från sjukförsäkringen åläggs att själv fylla i en deklaration som förklarar varför man inte anser sig arbetsför. Denna handling kan begäras in en vecka efter sjukperiodens början. Om det förefaller rimligt, beviljas personen hel eller partiell sjukersättning en begränsad tid. Den som efter en månad fortfarande anser sig vara arbetsoförmögen, hänvisas till en försäkringsläkare med specialkompetens.
Reformen skulle troligen minska benägenheten till överutnyttjande, samt frigöra resurser i sjukvården, resurser som exempelvis kunde användas till att utöka antalet specialutbildade försäkringsläkare. Och vi allmänläkare kunde koncentrera oss på att hjälpa våra patienter med
deras krämpor och sjukdomar, och slippa författa tveksamma”intyg”, där vi många gånger svävar i det blå.
