Slå ihop de fyra borgerliga partierna till valet 2018! Resultatet av denna skapelseprocess skulle bli en magnifik sol kring vilken övriga partier får rotera, och borgerligheten skulle ”dominera svensk politik för överskådlig tid”.

I alla fall om man ska tro den entusiastiske FP-riksdagsmannen Carl B Hamilton ( Expressen 17/7 ).

Men det ska man inte.

Hamilton visar onekligen civilkurage. Partiernas mest ivriga aktivister avskyr att höra något annat än att just deras rörelse är Guds gåva till mänskligheten, och Hamilton har redan fått ilskna mothugg inifrån sitt parti. Men det är inte självklart att något är bra bara för att det gör folkpartister arga.

En fusionsprocess skulle bli en administrativ mardröm med kattrakande om varje ombudsmannatjänst, varje distriktsordförandeskap, varje uppsättning honnörsord. Borgerligheten skulle försvinna in i sig själv. Långt mindre än att sända ljus och värme över sin omgivning skulle man bli häckande i sammanträdesrum dit varken sol eller måne når.

Och skulle man ändå lyckas och byta fyra partier med identitet och historia mot något nytt och vid ritbordet uttänkt, skulle det inte dröja många minuter innan detta parti blev utmanat av utbrytare och nystartare.

Vi lever inte längre på 1950-talet då svenska folket snällt höll till godo med vad som erbjöds. Nu är det lätt, billigt – och medialt attraktivt – att dra igång något nytt, och sådana initiativ lär inte vänta på sig. Ett parti som bildas med det uttalade syftet att ta kontrollen och bli hegemoniskt kommer, med all rätt, att provocera fram utmanare.

Det stämmer att borgerligheten är samspelt och samarbetsvillig på ett sätt som aldrig förut. Dagens uppdelning i fyra partier går inte att motivera med vad partierna står för idag, dels har de blivit alltmer lika, dels har de bytt plats med varandra, men historia, identitet och självbild går inte bara att tänka bort.

Vad de fyra mer än något annat ska värna är det gemensamma borgerliga rum som alliansbygget har betytt så mycket för att skapa: att personer inne i och utanför partipolitiken kan diskutera sak och idé och bli ense ibland och oense ibland men ändå behålla känslan av att ha något viktigt gemensamt. Att ta vara på potentialen hos denna nya kultur är en av borgerlighetens mest centrala uppgifter för det kommande året.

Vill man gå längre ska man bilda valallians. Om alla fyra partierna strävar efter att fortsätta i alliansregering efter 2014 är det svårt att se skälen emot.

Man bildar ett gemensamt parti – förslagsvis ”Allians för Sverige” – och kan sedan gå fram med olika listor under det gemensamma paraplyet. Man fortsätter att vara en koalition med flera olika accenter – men ger ett tydligt besked om att man hör ihop.