Sverige är strösslat med statliga ombudsmän: HomO och BO; JämO och DO; JO och KO och HitO och DitO. Och fackliga.

Men det finns också minst tre fria, ickestatliga, ickefackliga ombudsmän som, utifrån egna initiativ och av egna drivkrafter arbetar på olika områden som de tycker är viktiga. SkattO är en ideellt och politiskt obunden stiftelse som har sin upprinnelse i fallet Halvar Alvgard, bilhandlaren från Vimmerby som blev oskyldigt anklagad för skattebrott. Liknande händelser ska inte få inträffa igen.

Ordförande är Mikael Wokander som tidigare under 37 år arbetade för Skatteverket. Han om någon vet hur svårt och krångligt det är för ”den lilla människan” att få rätt mot maskineriet. I verksamheten finns också Katja Efron, bokförlagschef. Hon har bland annat har gett ut Wokanders bok Skattmasens manifest som han säger ”skildrar skattemyndighetens värld, en politiserad organisation där skatterevisorerna jobbar på ackord vilket ofta sätter rättssäkerheten ur spel”. SkattO har grundats för att ”det behövs att någon reagerar”.

IntO (eller ”stoppa storebror”) startades för några år sedan av Pär Ström. Parollen är ”Vi äger staten — inte tvärtom!” och syftet är att informera och medvetandegöra människor om riskerna med statens ökande övervakning av medborgarna — ett hot mot människors personliga integritet, frihet, rättssäkerhet och mot demokratin. På IntO:s sajt skriver Pär Ström bland annat om ”Säpos och IB:s lagbrott” och för en etisk och filosofisk diskussion om balansen mellan individers privata sfär och samhällets önskemål om information. ”Är vi medborgare skyldiga att generellt lämna ut vårt privatliv för att underlätta samhällets brottsbekämpning? Är den som svarar nej en oansvarig egoist?”

MFO (där jag själv verkar) är en kommitté på tio personer som agerar fritt och utan ett öre i bidrag. Målsättningen är att på olika sätt bidra till att få till stånd en rättssäker och korrekt asylprocess, att belysa olika aspekter av asyl- och flyktinginvandringen, att vara ombud åt asylsökande och att verka för att de som enligt lagar och konventioner har skäl och rätt att få skydd i Sverige ska få det. Det är en liten kommitté utan någon som helst byråkrati, som kan agera på alla plan: från det enskilda ärendet till förslag om förändringar och förbättringar etc. Den slipper allt krångel för att inte tala om tröga beslutsvägar.

”Men vem har gett dig mandat att vara ombudsman?” frågar folk som tror att det är ”någon annan” som ska organisera och styra allt engagemang och att allt på något sätt måste sanktioneras ”uppifrån”. Som tror att regeringen eller facket är de enda som kan utnämna ombudsmän. Så är det i ett land som under årtionden blivit så till den grad kollektiviserat att personligt ansvar och initiativ och – ve och fasa! – gratisarbete, alltid per definition är ”skumt”.

Dessa tre O:n finns och de existerar och verkar utan mandat och bidrag från vare sig staten eller facket. Det ska bli spännande att se på vilket område vi får nästa fristående ombudsman!