I kriminalvårdskretsar kallas de ”mördargroupies”. De är kvinnor som via brev och telefon söker kontakt med dömda mördare i fängelser.

De erbjuder stöd, sympati och inte sällan kärlek. Kvinnorna är i regel inte själva kriminella, men tycks hysa ett hopp om att kunna rädda och omvända dessa samhällets sämst sedda människor.

Anders Eklund, dömd för bland annat det uppmärksammade Englamordet, fick med sin tvivelaktiga berömmelse tämligen omgående en flickvän – en sjuksköterska med en dotter i Englas ålder. Knutbypastorn Helge Fossmo har gift sig i fängelset. Det har även Åmselemördaren Juha Valjakkala gjort – fyra gånger.

Denna fascination inför dem som begått det yttersta brottet är måhända mänsklig på ett individuellt plan. Mer problematiskt är att medier allt oftare beter sig likadant.

Annika Östbergs många brott har ständigt förringats, och hon själv har förärats såväl bokkontrakt som ynnesten att sommarprata i P1. Lars Inge Svartenbrandt, vars brottsregister skulle kunna användas till att tapetsera Globen, gav redan på 1990-talet ut en självbiografi. Otaliga journalister har köat för att få berätta hans livshistoria.

Senast i raden av bokbrottslingar är polismördaren och krigsförbrytaren Jackie Arklöv, som nu ger ut Marionettmänniskan på förlaget Vulkan, i samarbete med Fryshuset.

Vulkans vd Peter Norrman säger till Aftonbladet (24/10) att ”Jackie är vältalig, påläst och en resonerande person. Det är uppenbart att hans historik tär på honom. Men samtidigt framstår han stundtals som en person med torr och smittande humor”.

Som om det skulle ha något som helst nyhetsvärde att även extremt våldsamma människor kan vara roliga, charmerande och i värsta fall även väldigt övertygande.

Det är möjligt att Arklövs, Svartenbrandts och Östbergs böcker är välskrivna och intressanta. Det är rentav möjligt att de kan lära oss ett och annat om det brottsliga psyket, eller för den delen om något helt annat.

Men att heroisera och idyllisera dessa författare är att skymfa deras offer. Och även om de säger sig ångra sina brott så är det just dessa som fått förlagen att satsa pengar på dem.

Vi bör läsa deras böcker med kritisk distans, och inte reducera oss själva till mördargroupies.