Klåpare och lurendrejare finns överallt. Den som sjunger marknadens lov har all anledning att vara särskilt skeptisk till dem som ger kapitalismen dåligt rykte. Till exempel de som medvetet lurar äldre människor att helt ovetande teckna abonnemang på produkter de inte vill ha. Eller ljusskygga aktörer som genom bluffakturor utpressar och sätter krokben för enskilda företagare. Även finansiell rådgivning till privatpersoner har visat betänkliga brister.

Politiskt är det lockande att föreslå förbud mot allt icke önskvärt. Men allt klandervärt kan inte göras brottsligt och förbud har sina begränsningar inte minst vad gäller att förändra värderingar eller dåligt omdöme. Ibland kan förbud snarare ge motsatt effekt. Bättre då att öka den enskildas möjlighet att kräva och få upprättelse så att de som agerar felaktigt inte kommer undan.

Frågan om konsumenternas skydd blev aktuell senast på gårdagens Brännpunkt. Konsumentminister Birgitta Ohlsson skrev att den finansiella rådgivningen ofta kritiseras för att glida på gränsen mellan rådgivning och försäljning, utan att tydligt visa kunderna vilken roll som gäller. Det som presenteras som enkel och till intet förpliktigande rådgivning kan snabbt landa i en dyr och för konsumenten obehaglig överraskning.

Allmänna reklamationsnämnden (ARN) har ett stort antal ärenden rörande finansiell rådgivning, där människor blivit rekommenderade att köpa eller teckna sig för produkter som inte alls är vad man efterfrågat. De har trott sig köpa lågriskfonder men istället funnit att de fått produkter med hög risk. Stora belopp kan vara låsta för en längre tid på ett sätt som vanliga hushåll har svårt att klara av. För att stärka konsumentskyddet i just denna bransch har Birgitta Ohlsson initierat en utredning som ska vara klar i slutet av 2013.

För att motarbeta fifflarna i alla branscher är det viktigt att reklamationer tas på allvar, att sjaskiga avtal kan brytas och att det finns instanser att vända sig till. Så minskar också risken för att blanda ihop klåpare med marknadskrafter.