Frågan är om det ändå inte finns universella problem och bekymmer som inte följer könsgränserna. Som snarare är mänskliga vilande enkom på kvinnors axlar.

För att verkligen placera en fråga i nyhetsflödet är genusperspektivet omåttligt populärt.

Och det fungerar. En nyhet med vinkeln ”kvinnor är över- eller underrepresenterade” glider lätt in på topplaceringar. Den läraktiga noterar och gör följaktligen sina hjärtefrågor till just kvinnofrågor.

Caitlin Morans nyutkomna bok Konsten att vara kvinna (Albert Bonniers förlag 2012) är med rätta uppskattad. Den är kul. Att läsa henne är som att ”live-läsa” en ståuppkomikers framträdande. Men den är också påfrestande i sina teser om hur ”alla kvinnor” är och vad som måste definieras som kvinnofrågor.

Åldersnoja och utseendefixering (som Moran förvisso beskriver roligt) drabbar inte bara kvinnor utan slår ganska jämnt över mänskligheten i den privilegierade delen av världen.

Att vara för gammal på arbetsmarknaden när sextionde året närmar sig är ett problem för betydligt fler än erfarna och duktiga kvinnor och borde väl egentligen också beskrivas så.

Rädslan för att inte vara bra nog är inte heller könsbunden. Män och unga gossar duger inte heller som de är och idealen är nog så krävande.

Det är själva stereotypiseringen av oss som också stänger in oss i fördomar och föreställningar om hur ”alla kvinnor” och hur ”typiska karlar” är. Moran beskriver sig själv under åren mellan 13 och 35 och det är ganska uppenbart att hon inte är någon dussinmänniska. Hon är sig själv och en föga stereotyp person.

Trots att kvinnovinkeln passar medielogiken är det sannolikt kontraproduktivt att luta sig mot den.

Den som vill påverka andras synsätt eller berätta något viktigt, gör klokt i att beskriva världen som den är. Och i den är skillnaden mellan personer större än den någonsin är mellan könen.

Den som gömmer sig bakom ett kollektiv får svårt att hävda rätten till sin egen person.