Efter en månad med brinnande förorter känns regeringens löfte om 4 miljarder kronor extra till polis och rättsväsende som skräddarsytt och vältajmat. Enligt Alliansens budgetöverenskommelse kommer 1,4 miljarder kronor redan i år och 2,6 miljarder nästa år.

I glädjeyran kan det vara värt att påminna om att anslagen dock inte är något resultat av opportunism. Alliansen har lovat att Sverige ska ha 20000 poliser, och med det nya resurstillskottet blir detta möjligt. Vad vi ser är ett väl fungerande regeringsmaskineri som i budgetförhandlingarna levererar vad som förutskickats utan vare sig friktion eller gnissel.

De rödgröna brukar bemöta anklagelser om att de är ett oprövat vänsterexperiment med att inskärpa att de tre partierna faktiskt kommit överens om sammanlagt femton budgetar ihop. De brukar dock tala tystare om hur dessa förhandlingar gått tillväga.

I budgetförhandlingarna 2005 vägrade exempelvis Miljöpartiets representanter att ens komma till det utlysta inledande mötet på finansdepartementet. Likadant var det 2004 – Miljöpartiet kom helt enkelt inte till förhandlingsbordet. När väl förhandlingarna kom till stånd hotade regeringskris bägge åren. Hösten 2004 var det Vänsterpartiet som hotade att fälla regeringen Persson om inte de ultimativa kraven på fortsatt höga skatter gick igenom. 2005 var det Miljöpartiet som hotade att fälla det Socialdemokratiska budgetförslaget om inte en allmän amnesti för asylsökande infördes, varefter följde tre veckors uppslitande diskussioner och en dyr kompromiss.

Men även när de rödgröna har haft ett relativt gott samarbetsklimat tycks springet i dörrarna ha överträffat varje uppsättning på Intiman.

Sven-Olof Lodin, professor emeritus i finansrätt och sedermera vice vd i Industriförbundet, beskriver i sin nyutkomna självbiografi Professorn som blev näringslivstorped – min tid i skattepolitiken (Ekerlids) hur det gick till när regeringen Persson förhandlade med V och MP.

Han skriver att ”budgetförhandlingarna mellan samarbetspartierna i vissa fall hade ett rent farsartat förlopp. Bristen på förtroende för varandra var monumental.”

Under en förhandling, berättar Lodin, ville en partiföreträdare ge ett bud som hans parti officiellt inte kunde stå för, men skulle kunna acceptera ’motvilligt’, och som därmed inte kunde röjas inför de andra.

”Partiföreträdaren ursäktade sig då för ett toalettbesök, gick dit och ringde på sin mobiltelefon in till finansministern vid sammanträdesbordet, samtidigt som han som i den bästa spionfilm öppnade vattenkranen i handfatet för att ingen skulle kunna avlyssna samtalet utanför dörren. Så lade han fram sitt skamliga förslag för finansministern, som sedan framförde det som sitt eget.”

Det är lätt att glömma . Men även under den lätt feodale Göran Perssons fasta hand liknade det rödgröna samarbetet mest en sängkammarfars. Hur förhandlingar skulle te sig mellan MP, V och ett S som styrs (om nu styrs är rätt ord) av den betydligt svagare Mona Sahlin, det vet ingen.

Man kan bara gissa vilket man skulle få flest av: nya poliser eller nya regeringskriser?

Alliansen, däremot, är beprövad.