Bland valfläskiga anrättningar är infrastruktur en ganska otacksam sådan. Väg- och järnvägsbyggen är långkok som sällan blir färdiga för konsumtion förrän några mandatperioder framåt. Ta det pågående grävandet i Stockholm som ska utmynna i Citybanan och dubblad spårvägskapacitet. Allt detta väntas stå klart 2017, men innan dess lär nog mer än en infrastrukturminister hinna svära över den getingmidja som gång på gång ställer till det i huvudstaden.

På samma sätt har Alliansen gång på gång fått förklara att det nedslitna järnvägsnät som vi står med i dag inte är resultatet av det borgerliga maktövertagandet 2006, utan snarare produkten av en betydligt längre tids uteblivet underhåll.

Otack är infrastrukturpolitikens lön. Men icke desto mindre tillhör detta område kärnuppgifterna och det är därför välkommet att regeringen i går presenterade en satsning om 55 miljarder kronor till järnväg. Ett rejält långkok, om man säger. Och 20 miljarder av det går just till underhåll.

Om det räcker för att få ordning på det eftersatta järnvägsnätet återstår att se, men om man ska gå efter reaktioner hos regeringens tidigare kritiker verkar gårdagens satsning ganska gedigen, även om Näringslivets Transportråd poängterade att det fortfarande saknas några miljarder om man har för avsikt att återställa järnvägssystemet till ursprunglig kapacitet (enligt Trafikverkets beräkningar). SJ:s tidigare styrelseordförande Ulf Adelsohn, som avgick från posten i protest förra året, gladdes i alla fall åt kommande upprustningar efter ”årtionden av eftersläpning”.

”De har väl lyssnat”, sade han till SvD om regeringen och fortsatte ödmjukt: ”Alla har väl konstaterat att vi hade rätt.”

Adelsohn var även nöjd med regeringens satsning på Ostlänken, men hans glädje mätte sig inte med kommunalrådet Lars Stjernqvist (S) som ifrån Norrköping utropade ”Bingo!” och för TT berättade att förslaget var mer omfattande än han hade förväntat sig. Samma förnöjsamhet sågs hos Linköpings moderata kommunalråd Paul Lindvall, som lovade tårta i tågform.

Möjligheten till snabbtåg mellan Stockholm och Linköping betyder givetvis mycket för hela regionen som nu binds samman i en allt tätare och mer välfungerande arbetsmarknad. Regeringen uppskattar att restidsvinsterna med Ostlänken blir 20 minuter kortare resa till Norrköping och 30 minuter kortare till Linköping. För C-ledaren Annie Lööf är satsningen på Ostlänken en ordentlig fjäder i hatten – frågan har drivits av partiet i många år och ger kropp åt den centerpartistiska önskan om att främja företagsamhet och skapa dynamik genom grön politik.

Miljöpartiet uttryckte strax besvikelse över att regeringen inte satsar på höghastighetståg, utan bara snabbtåg. ”Vi vill också ha resurser till forskning och välfärd”, sade Fredrik Reinfeldt och poängterade att så är det med politik – resurserna måste helt enkelt måste vägas mot varandra.

Jo, så är det med politik. Och apropå den så twittrade den före detta miljöpartistiska riksdagsledamoten Mikaela Valtersson igår följande:

”Bra med ha lämnat politiken: behöver inte krystat säga för lite och för sent när andra gör saker i rätt riktning. Inte alltid hitta konflikt.”

Något säger mig att hon tyckte att det var rätt skönt att inte behöva leta fel i går...

2028 har Ostlänken puttrat färdigt. Undrar vilken infrastrukturminister som tar äran eller utskällningarna då?