Stockholmsalliansens budget skjuter man till 50 miljoner kronor för för att öka takten i byggprocessen och utlovar en enklare väg till bygglov. Och så produktionsmålet: 100000 nya bostäder till 2030 (SvD 11/10).

Idéerna och ambitionerna är det inget fel på, men de är långt ifrån tillräckliga lösningar för Stockholms defekta bostadsmarknad. Här är Stockholmsalliansens handlingsutrymme förvisso begränsat, eftersom bostadspolitikens största byggstenar läggs på nationell nivå.

Det är därifrån bostadspolitiken utgår, och det är just där som politikerna måste börja titta bortom siffermål och miljarder hit och dit. Sådana åtgärder kan inte laga en bostadsmarknad som är så trasig i grunden.

Bara det faktum att det ens finns ett politiskt fastslaget produktionsmål säger mycket om hur sönderreglerad marknaden är. Hyresregleringen ger konstgjort låga hyror på attraktiva innerstadslägenheter och grusar incitamenten att bygga nytt. De kommunala planprocesserna är långsamma och detaljregleringarna många.

De senare har såväl regering som opposition lovat att snabba upp och förenkla. Men elefanten i rummet, hyresregleringen, vågar ingen röra. Förmodligen av rädsla för att skrämma bort väljare vars hyror hålls nere av regleringen. Ett av regleringens syften är att motverka segregation, genom att skillnaderna i hyror mellan innerstad och förort hålls på någorlunda likvärdiga nivåer. Alla vet att verkligheten ser helt annorlunda ut. Svartmarknaden för hyreskontrakt är stor, och personliga kopplingar är hårdvaluta. Utan att segregationen bryts.

Alliansregeringen vågar inte diskutera hyresregleringen men har utlovat viktiga bostadspolitiska förändringar. Bland dem finns förslaget om förenklade regler för andrahandsuthyrning av bostadsrätter. Man räknar med att reformen kan göra 20000 lägenheter tillgängliga för uthyrning, och reformen tycks ha brett allmänt stöd.

I en mätning som Stockholms Handelskammare låtit göra tror 65 procent av de tillfrågade att enklare andrahandsuthyrning av bostadsrätter skulle göra det lättare att hitta boende (Brännpunkt 11/10). Socialdemokraterna är positiva men kräver mer utredning (Brännpunkt 8/10).

Det finns alltså ett hyfsat politiskt samförstånd om att avskaffa hämmande regler och byråkrati för att förkorta byggnadsprocesserna, om än med vissa skillnader. Men det räcker inte. Politikens penseldrag måste bli mycket bredare. Lösningen på systemfel finns inte i politiska pengapåsar utan i större systemförändringar.

Behovet av sådana är särskilt akut i en tid då inflyttningen till städerna ökar i en rasande takt. Bostadsbristen har gått från att vara ett problem som den individuella medborgaren tampas med, till att bli en potentiell flaskhals för samhällets utveckling. Hur ska storstädernas näringsliv kunna locka till sig den kompetens de behöver om nyinflyttade inte kan hitta någonstans att bo?

Bostadsminister Attefall måste visa djärvhet. Regelförenklingar i all ära, men bostadsbristen är för stor för att bekämpas med förändringar i det lilla.