Det blev avvisande reaktioner från borgerligt håll på fp-ledarens Lars Leijonborg förslag i gårdagens SvD, att vägen till ett regeringsskifte i valet 2006 skulle kunna gå över en sammanslagning av två eller flera borgerliga partier.
Invändningarna är inte av principiellt utan av praktiskt slag: tidsbrist, svårigheter att kommendera fram lyckade fusioner osv. Att dra igång ett sådant projekt före 2006 vore, som moderaternas Fredrik Reinfeldt sade, att ödsla energi på saker som ändå inte kommer att hända.
En annan, mer taktisk invändning, formulerades av kristdemokraternas vice ordförande Mats Odell, som menade att varje parti har sin profil och att de borgerliga får ett gemensamt bättre resultat om de går fram var för sig.
Det är emellertid nödvändigt med en diskussion om det sätt på vilket de fyra borgerliga partierna bäst kan uppnå ett valresultat som säkrar maktskifte 2006. Att, som moderaternas gruppledare Mikael Odenberg, vifta undan frågan som en formsak håller inte: ”Vi tycker att det är viktigare
med politikens innehåll än dess form.”
Politik handlar om mer än innehåll i sak. Och, för säkerhets skull, politik är inte heller bara en fråga om form.
I ett demokratiskt system vinner man makt genom att vinna väljarnas förtroende i ett antal avseenden. Politikens innehåll är självklart ett. Men förmågan att övertyga om att man är rätt person och organisation att förverkliga detta innehåll är ett annat. Att verkligen vara rätt person och organisation för uppdragets genomförande är ett tredje.
Hur man väljer att uppträda inför väljarna när man ska vinna deras förtroende är ingen ytlig formfråga, utan en central beståndsdel i den demokratiska processen. Väljarna röstar trots allt inte på promemorior och riksdagsmotioner utan på människor. Man vill ha en bild av hur de personer som man överväger att stödja kommer att agera, med vilka de kommer att samarbeta.
Partisammanslagningar är en osannolik väg till makten 2006. Men det duger inte heller för de borgerliga att möta väljarna på precis samma sätt som de
gjorde i valen 1994, 1998 och 2002.
För två veckor sedan föreslog centerns Maud Olofsson att de borgerliga partierna i god tid före valet borde utarbeta gemensamma förslag kring ett antal områden som företagande, skola och familjepolitik. Det speglade en lovvärd ambition.
Likväl rymmer metoden stora risker. Dels kan alltför detaljerade samskrivningar minska respektive partis möjlighet att nå de egna väljargrupperna. Dels kan frågorna om vem som tvingats till vilka eftergifter snabbt förstöra bilden av enighet och trovärdighet. Sådana samskrivningar hör till framtagandet av en regeringspolitik, efter valsegern.
SvD menar att de borgerliga partierna bör samverka i en valallians. Det innebär att partierna går till val under en gemensam partibeteckning men att det under detta paraply kan finnas olika listor för de olika partierna. Mandaten fördelas sedan i enlighet med hur de olika listorna har gått - ungefär på samma sätt som mandaten fördelas mellan t ex en ungdomslista och andra listor inom ramen för ett
parti.
En sådan valallians kräver en gemensam plattform men inget detaljerat samförhandlande av alla ståndpunkter på förhand. Alliansen blir ett plussummespel för samtliga partier eftersom den tydligt visar att det finns ett sammansvetsat borgerligt regeringsalternativ till de tre vänsterpartierna.
Invändningen mot en valallians från Lars Leijonborg och Fredrik Reinfeldt (SvD 7/7) har handlat om risken för att personvalet kan komma att urholkas. Det framstår knappast som ett oöverstigligt problem.
