er än en tredjedel av de röstande valde parti först i augusti eller september förra riksdagsvalet. Var femte väljare tog ställning i den sista veckan. En av tjugo bestämde sig på valdagen.

Många röster står följaktligen fortfarande på spel. Frågan är hur man bäst når dem.

Igår lanserade de två stora partierna sina kampanjer. Moderaterna väljer att tala till hjärtat. Under parollen ”Framåt tillsammans” återfinns en mängd positivt värdeladdade begrepp, såsom trygghet, välfärd, framtid, ordning och reda. Faktauppgifter saknas nästan helt.

Socialdemokraterna siktar högre. ”Vi kan inte vänta”, lyder huvudbudskapet, varefter affischerna exemplifierar med hur många som står och stampar på arbetsförmedlingarna eller med hur många unga som väntar på sysselsättning.

Nackdelen med sakuppgifter är förstås att de går att ifrågasätta. Exempelvis menar en affisch att ”48000 händer väntar på att ge dig en bättre välfärd”. Det anspelar på att kommuner och landsting krympts med motsvarande under mandatperioden. Men dessa händer väntar knappast – tvärtom har det visats att de är fullt sysselsatta med att ge välfärd via privata utförare. Något Socialdemokraterna för övrigt numera är för.

Socialdemokraterna förtjänar dock beröm för att de lyfter fram faktiska samhällsproblem i kampanjen. Det bidrar till att sätta fokus på jobben i valrörelsen. Ironiskt nog lär detta dock inte gynna S, eftersom det är M som åtnjuter högst förtroende i just den frågan. Mona Sahlin står onekligen inför ett moment 22.

M-kampanjens enda utmanande drag är att den fortsätter att stjäla från S. ”Bara ett arbetarparti kan fixa jobben”, heter det nu. Och ”Framåt tillsammans”, vad är det om inte en omskrivning av Göran Perssons gamla slogan?

Det blir inte lätt för den osäkre. ”Fredrik Reinfeldt – alla ska med” mot ”Mona Sahlin – så kan det gå”.