Alla regleringar är inte av ondo

Ännu är finanskrisen med största sannolikhet inte över, och det är för tidigt att säga definitivt vad och vem som orsakade vad och när. Ligger skulden hos bankdirektörer som satte ökande vinst framför ­finansiellt ansvarstagande? Eller hos de mäklare som medvetet gav lån till människor som saknade säkerhet och inte borde ha fått lån?

Eller är det de ratinginstitut, som gav högsta ­betyget, AAA – ett betyg som vanligen bara ges till de mest stabila multinationella tillverkningsföretagen, eller till stater med extremt välskött ekonomi – till de innovativa finansinstrument som hade skapats för att kunna dölja de dåliga lånen och sälja dem vidare ”ompaketerade”? Eller låg kanske felet hos de politiker som ville plocka poäng hos väljare genom att lagstiftningsvägen förmå banker att låna pengar till personer utan säkerhet för bostadsköp?

Troligen går det inte att finna en enskild faktor att skylla på, utan det har varit ett stort antal sam­verkande händelser och system som lett fram till att ett antal amerikanska storbanker fick stänga igen, att centralbanker världen över behövt gå in med ­nödinsatser och att många ser en recession i ­vardande som effekt av detta.

En diskussion har seglat upp i kölvattnet av ­krisen om vilken roll regleringar har spelat, och kommer att spela. Vissa debattörer menar att det är frånvaron av regleringar av investmentbanker och finansinstrument som har lett till en systemkrasch.

Andra menar tvärtom att det är klåfingriga poli­tiker som velat använda låneinstitut för sina syften, och de regleringar de skapat därför som ligger ­bakom – att kostnaden för risk har hållits artificiellt låg genom politiska ingrepp har lett till att kredit har getts för lättvindigt.

En tredje kategori bedömare menar att det inte funnits vare sig för mycket eller för lite regleringar, utan fel sorts regleringar.

Klart är hur som helst att politiken har viss skuld i den uppkomna situationen – särskilt politiken i USA. I nyligen utkomna rapporten Finanskrisen – ett gigantiskt politikmisslyckande visar Johnny Munkhammar och Nima Sanandaji hur de semistatliga bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac, de många regleringarna av finansmarknaden och den 1977 införda lagen Community Reinvestment Act alla bidragit till att krisen växte fram i USA. Författarna frågar sig om inte dessa politiska ­ingrepp och regleringar måste tas i beaktande av dem som nu ropar efter mer regleringar för att dämpa krisen.

Hela diskussionen om reglera/inte reglera ter sig dock underlig, eftersom den tycks utgå från en ­polär syn där det bara finns två positioner: ­regleringar och inte regleringar.

Självklart är det inte så – även de mest inbitna regleringsmotståndarna brukar erkänna att det i alla fall behövs lagar och regler om hur avtal sluts, om tvistelösning, om finansiell redovisning med mera. Även sådana regleringar som finns till för att marknadens aktörer ska ha ett gemensamt regelverk att förhålla sig till är regleringar.

Att helt vara mot regleringar och statlig in­blandning framstår därför som en ohållbar ståndpunkt. Däremot går diskussionen om vilka regleringar som är bra och vilka som är sämre vidare.